Göteborgsposten – 5 juni 1868, sida 2

blef det försegladt och försedt med utanskrift och mLowther lofvade draga försorg om dess framskaffande till rätta person. Länge innan platformen på den bangård i London, hvarifrån taget till Falkstone skulle afgå, hade emottagit den vanliga hopen af resande och vänner, hade en tarfligt klädd och tätt beslöjad dame i all anspråkslöshet infunnit sig der. Jag väntar på en väninna som skall resa4, hade hon svarat på cn jernvägstjenstemans fråga vid ingången, och ådrog sig nu icke vidare någon uppmärksamhet. Långsamt, med nedslagna ögon och händerna tält sammanknäppta under sin sjal, gick hon fram och tillbaka, hållande sig tätt intill väggen och låtande grupperna, som började bilda sig, taga plats mellan henne och den yttre sidan af platformen. En eller två gånger skiljde hon sina händer åt, lyfte på sin slöja och drog djupt andan, hvarpå hon, efter en genomträngande blick som omfattade hvart enda ansigte under taket, åter lät slöjan falla. En gång då hon gjorde detta, gaf en barnpiga, som med ett barn på armen stod längst bort på platformen, akt på henne och sade till en kamrat : — Det fruntimrets ansigte är tillräckligt för att göra en rädd; hon ser ju ut som döden! Men lifvet var starkt hos Harriet Routh och hoppet likaså, ett förskräckligt hopp som för enhvar, som hade lidit mindre än hon, skulle ha sett ut som förtviflan. Om en liten stund skulle han vara i säkerhet, i säkerhet för ögonblicket, för de nästa få timmarne, som voro af så utomordentlig vigt. (Forts.)