Göteborgsposten – 5 juni 1868, sida 1

jag hade troligtvis fallit i sömn, ty jag kan ej erinra mig mer, innan jag hörde någon gå mycket hastigt och helt nära förbi mig, lika så nära som mr Dallas gått förbi mig på gatan. Jag såg genast upp och, sir, det var en man. — Mr Routh? frågade advokaten. — Ja, sir, det var mr Routh. Hans hufvud var böjdt framåt och han gick så fort som någon kunde gå utan att springa. Jag blef fullt vaken och undrade på hvar den andre herrn kunde vara, och så fick jag sigte på en liten smal gata som gick rakt ned till floden. Jag gissade att de måste ha tagit den vägen då de så plötsligt kommit mig ur sigte. Jag gick nedåt gatan och vid slutet af den var floden. Ingen menniska fanns der. Men huru förskräckligt! och här började Jim att darra och kastade ängsliga blickar på mr Felton, det var blod på kanten af stenarne och fotspår i marken ända fram till vattnet, och ingen menniska var der. Ett konvulsiviskt snyftande banade sig väg öfver Clares läppar, men mr Felton tryckte henne intill sig och lugnade henne. — En fasansfull syn — en fasansfull upptäckt sade mr Lowther, men min gosse, och åter vidrörde han smekande hans arm, hvarför dolde du den. Förstod du ej hvad det var för ett brott som hade blifvit begånget. Fick du ej efteråt veta hvad som hade händt? — Sir, sade Jim öppet ehuru icke utan en viss ansträngning, jag var ej säker på min sak; jag trodde att det endast varit ett slagsmål, och det är då inte något