Göteborgsposten – 29 maj 1868, sida 2

dAäAäA3i3iiii 22 hn—2t ÄT2A— Styggare och lömskare än någonsin förr förefoll Stewart Routh Jim, då han talade med honom den morgonen. Hans ansigte var färglöst, hans ögon blodsprängda, hans blick orolig och irrande, hans röst hård och osäker. Han gat Jim en kort befallning att möta sig på London-bridge jernvägsstation klockan en qvart till sex. Det blir något att ufrätta för dig, sade Routh. Var der precist på klockslaget. Och derpå vände han sig plötsligt om och gick in i sitt rum, slående dörren härdt igen efter sig. — Han är just icke vid sitt bästa humör, som dock aldrig är särdeles älskvärdt, tänkte Jim då han begaf sig från Tokenhouse-yard och åter ställde sin kosa mot vester, med handen ständigt i fickan. I Rouths boning väntade honom en ny förtretlighet. Mrs Routh hade gått ut straxt efter det hon spisat frukost. — Hade hon fått veta att jag önskade tala med henne, frågade Jim, en fråga som tycktes uppreta Harris. — Du gör framsteg, Jim, må jag säga, och blir snart lika näsvis som trots nägon af dina hedervärda kamrater, anmärkte han. Jag kom ej att säga henne det, men om jag också hade, tror du då att hon skulle stannat hemma för att du skulle få tala med henne? — Ja, det gör jag, och hvad mer är, jag är viss derpå, svarade Jim och gick misslynt sin väg, lemnande Harris i en vacker ställning at öfverraskning på tröskeln. Då denne individ slutligen upphörde att se efter gossen och stängde dörren, gjorde han det under beledsagande af en långt utdragen hvissling. Klockan var endast tio, och Jim hade blifvit tillsagd