Göteborgsposten – 29 maj 1868, sida 2

om icke bekänner och tror på det rättas seser, han fäster sig icke heller vid Åom Moes och profeterna uppstå. Och deraf komner det sig, att de, hvilka till en början varas ofvanifrån blott af flyktiga uppenbarelser, å småningom komma derhän att de icke ens örskräckas för ett YMene mene thekel upharin, ristadt med eldskrift på väggen i salen ler sjelfförgudningens fest pågår. Vi föranledas till denna lilla betraktelse zenom det sätt hvarpå man i Preussen ortfarande sasthänger vid tanken på att rycka hela Tyskland, äfven det som icke på något vilkor vill dertill bifalla, in i det preussiska militärherradömet. Och dock borde för dem som efter tullparlamentets slut ännu tala om en sådanj inkorhoration ingalunda vara obekant en af oss förut omnämnd adress, undertecknad af 26 medlemmar af tullparlamentet, hvilken borde verka afkylande äfven på förhoppningar som hvila på fastare grundval än de nordtyska zeloternas göra. Man finner att antalet 26 utgör en icke obetydlig minoritet, och genomläser man dess nedan anförda adress, finner man att denna minoritet, hvilket betyder än mera, representerar en fullt berättigad uppfattning. Adressen är i det väsentligaste at följande innehåll: vÖsvertygado om att en sluten förening skall göra det lättare för oss att sasthälla tullparlamentets traktatsenliga rättsgrundval och att på denna beskydda de oss anförtrodda intressen, ha vi sammanträdt som sydtysk sraktion , till hvilken flertalet af de baierska, alla de wärtembergska och en del af de badensiska deputerade ha hört och flera deputerade från andra delar af Tyskland ha slutit sig. Det har lyckats denna förening att i väsentlig mån bidraga till att få ett adressförslag afvisadt, hvars granskning icke blott skulle gjort de i Tysklan1 bestående motsatserna ännu skarpare under de nuvarande kritiska förhållandena, utan äfven förändrat tullparlamentets statsrättsliga karakter i första ögonblicket af dess verksamhet. Det har tillika lyckats oss att få de efter vår mening icke cillräckligt grundade sordringarne på förböjande af afgifter, som tullförbundsrådet framställde, nedsatta till ett temligen ringa belopp, alldenstund i stället för 2.300,000 thaler i tull på tobak och petroleum blott beviljats en tobaksskatt af 450,000 thaler. Vår fraktion har enhälligt uppträdt mot tull på petroleum och emot hvarje skatt på tobak... Sedan vi under en tidpunkt af stor historisk betydelse blifvit kallade till en församling, som i afsende på materiella intressen representerar en stor del af Tyskland, och då vi stå gent emot partier, som med större eller mindre bestämdhet vilja draga de sydtyska länderna in i fullständig statsgemenskap med Norden, ha vi också betraktat det som vår uppgift att, i det vi med egna ögon gjort oss bekanta med sådana personer och förbållanden, underkasta de sydtyska staternas ställning till Preussen och Nordförbundet en undersökning och att meddela våra valmän resultatet af densamma. Vi ha emellertid funnit bekräftadt, att ett inträde i det nordtyska förbundet hvarkenj skulle främja den samlade nationens enhet eller den konstitutionella friheten eller Sydtysklands särskilda intressen, och att det i stället, gent emot Nordtysklands författning, är en bjudande nödvändighet att fortfarande bevara je sydtyska staternas hittillsvarande frihet och sjelfständighet såväl i ena som i andra afseendet. Isynnerhet är den öfvervägande omsorgen för militäriska ändamål i Nordförbundet till skada för de andliga och materiella intressena och skall, utan att det preussiska folket får någon finansiel lättnad, föra till allt tyngre skattebördor för de dermed förbundna staterna. Som en nödvändig följd af Preussens traditionella politik skall denna skatteökning allt jemt fortgå. Nästan för alla partier norr om Mainliniea gäller de sydtyska staternas underkastelse blott som en tidsfråga och som ett mål för Preussens kall. Att följden skulle blifva att Södern till sist ginge upp i den preussiska embetsstaten, visar sig som en visshet för en hvar som ej låter dåra sig af skenet. Presidialstatens öfvermakt som förokats genom annexionerna, lemnar intet rum sor de mindre förbundsstaternas berättigade hållning. Gent emot dessa förhållanden är uppgiften den, att bringa det energiska upprätthällandet af de sydtyska staternas sjelfständighet i ofverensstammelse med ett uppriktigt uppfyllande af de nationala pligterna. Vägen till detta dubbla mål fordrar en afgjordt frisinnad politik och en fast förbindelse mellan de sydtyska staterna. Vi ha öfvertygat oss derom, att det för dessa stater, regeringar och folk är en bjudande nödvändighet att utträda ur den hållningslösa isoleringen, att inbördes komma öfverens om gemensam handling, isynnerhet beträffande Söderns militäriska skydd, att äfven inom tullförbundet göra sin röst gällande genom att uppträda gemensamt och taga ett fruktbringanda initiativ till allmännyttiga institutioner. De bestående traktaterna berättiga att inslå denna väg. Att Sydtyskland samlar sina krafter till gemensam handling, utgör ej något fientligt uppträdande mot någon annan del af den tyska nationen, utan skall tvärtom verka mäklande mellan stormakterna, tjena den europeiska freden och de materiella intressena samt göra det möjligt för sydstaterna att med kraft uppfylla sina traktaisenliga pligter mot Nord:yskland utan att de löpa fara att uppgå i Preussen. Neue Pr. Zeit. leder ånyo uppmärksamheten på att nedrifvandet af Luxemburgs fästningsverk ännu icke börjat. Konungen af Holland, tillägger bladet, anslår omkostnaderna till många millioner, och han ser sig icke i etånd att kunna anskaffa dessa summor. Dessutom åberopar sig konungen på att icke i Londonertraktaten är bestämd nå gon vd, inom hvilken tästningens demolering skall ha egt rum. Den sista invändningen är mycket kom.sk; man skulle nästan kunna tro att koaunsen at Holland ännu vore lugn tills Preussen utlemnat Nordslesvig till Danmark, för att derigenom tå veta huru länge en förfästad vid ett bestämdt utetelse som icke är