Göteborgsposten – 29 maj 1868, sida 2

Aä HA2A—ä förökat det bryderi, hvari han redan förut befunnit sig. Han gjorde kanske bäst i att först tala med mrs Routh; han visste det icke men i alla fall kunde han ju säga henne hyad som tilldragit sig igår, utan att nämna porträttet och se hvad verkan det skulle göra på henne. Allt dett hade han öfvervägt, tills hans ofullständiga kännedom om sammanhanget, hans oodlade förstånd och hans uppriktiga men förvirrade goda vilja hade gjort honom nästan yr i hufvudet. Med en otydlig föreställning om, att det mahända kunde vara rådligt att visa mrs Routh det, med det fasta beslutet att låta mr Dallas få se det, hade han den morgonen medtagit det föremål, som han höll så omsorgsfullt doldt hemma i hålet i väggen, och medan han nu larfvade åstad åt City till bärande en liten kappsäck med de begärda brefven och kläderna, höll han det slutet i sin hand i sin smutsiga ficka och blef mer och mer tankfull och förstämd. Då han kom till Tokenhouseyard, befriade kontoristen honom från kappsäcken och tillkännagaf att han gjorde bäst i att vänta, emedan mr Routh möjligtvis kunde vara i benor af hans tjenster. Jim väntade följaktligen och kort efter kom Routh ut i förstugan. Jims enskilda mening om Stewart Rouths karakter har redan blifvit omnämnd och om hans yttre hyste han likaså ringa tankar, hvilka stoda 1 rak motsats till den allmänna åsigten. En stygg, lömsk hund kallar jag honom, hade Jim mer än en gång sagt vid sig sjelf; han liknar mera sjöröfvaren från persiska viken eller banditen från Bokhara än någon af de målningar jag har sett.