Göteborgsposten – 29 maj 1868, sida 1

— ——— na ej få det sämre, än vi ha det här. Och de resa. Men det finnes en och annan som antyder, att den religiösa indifferentism, som en statskyrka utan lif framkallat, förjagat i betydande mån det ideala element, som gör äfven den fattigaste rik i hans armod och dermed äfven nöjd med sin lott, och i dess ställe alstrat materialistiskt vinstbegär, åstundan efter blott jordiskt godt, missnöje med det närvarande. Detta må dock endast i förbigående framhållas såsom en hos flera vaknad och med skäl mognad tanke. Jag vill hellre hålla mig till den stora utvandring af en vida fryntligare och blidare fysiognomi, som i dessa dagar göres till den gamla staden Lund, hvars universitet nu börjar fira sin andra årsdag med seklerna. Lund företer redan i dag en liflig anblick, fastän festligheternas rad egentligen först öppnas i morgon. I afton kl. 5 gifves instrumentalkonsert af regementsmusik och kl. 6 studenternas konsert i Domkyrkan till förmån för Akademiska Föreningen, hvilken nu tillbygges och i flera delar undergått en ansenlig reparation. Denna har mest omtattat stora högtidssalen, hvilken i sitt nya skick företer en på samma gång prydlig och storartad anblick. Å Föreningen har i dag rådt riktig trängsel, emedan alla söka åtkomma biljetter till de olika festligheterna. Eder referent har dock, hvad akademiens officiela tillställningar angår, befriats från att blanda sig i hvimlet, ithy att universitetets rektor, prof. G. Ljunggren på ett förekommande sätt ställt inträdeskort till journalisternas förfogande. Lundagård visar sig i sin fulla prydning, skuggrik och lummig, och på dess gångar, der fantasien så lätt kan låta oss se många bortgångna stora andar gå igen i lekamlig skepelse, hvimlar med menniskor. Man blir oupphörligt vittne till igenkänningsscener. Här möta ett par öfverliggare några gamla bekanta, som skyndat ned, för att vara med vid högtidligheterna; der råkas andra, som redan länge kämpat i verlden och för mången god dag sedan fått snö öfver hjessan. Öfverallt omfamningar och glada utrop. Derborta står en gammal prost och följer med det mest lefvande intresse exercitanterna, hvilka ha sitt lilla läger på Lundagård. Antalet har i jemnbredd med hela kåren smält ihop på senare åren. Det utgör nu blott 35, har man uppgifvit; men de gamla kanonerna finnas ännu qvar, hvilka vid vederbörlig tid afskjuta sina morgonoch aftonskott. Det var längesedan den gamle prosten sjelf deltog i dessa krigiska lekar; men minnena dyka upp och passera sin revy. för hans blick. Konungen skall bo hos domprosten Melin, på hvars gård smakfulla anordningar vidtagas af blommor och grönt. Han anländer hit i afton från Malmö, der han sjelf i dag inviger S:t Andreas-logen, hvartill inbjudningar utfärdats till andra frimuraresamhällen i riket. Det egendomliga förhållandet eger rum med denna invigning, att någon dylik ej förrättats förr under hvarken denne eller förre konungens lifstid, ja, icke sedan 20:talet. I afton gifver biskop Flensburg sup6 i sitt götiska palats uppe vid Helgonabacken och i morgon middag för konungen, prins Oscar och universitetets gäster m. fl. Repetitioner pågå ifrigt för sångens värdiga representerande under högtidsdagarne, och man väntar sig något verkligen storartadt. Dir. Gnospelii till kantaten komponerade musik berömmes mycket såsom både högtidligt anslående och originel. En promenad genom Lund är vinstgifvande för den, som ej på många år återsett denna stad. Professor Brunii gotiska smak i afseende på byggnadsstilen har tryckt sin stämpel på flera delar af staden. Det hela liknar dock mera en paradox, genialisk i sig, af ett snille, än ett verkligt letvande tidsuttryck; ty om jag ej misstager mig, är denna gotiska smak redan något, som varit. Nya och ståtliga hus i den moderna sju dj—la-gårdsstilen, såsom gubben Brunius en gång uttryckte sig, utbreda nemligen sina luftiga och lätta fagader allt mer och mer vid sidan af de onekligen för vårt tidehvarf något dystra bruniuska husen. Att arbeta mot strömmen, är i längden fåfängt. Staden har gjort ofantligt mycket för sina allmänna promenader, hvilka för ett så litet samhälle äro förvånande. Lund har derigenom äfven på sina atankanter fått en inbjudande och ögat smekande prägel, i motsats till den grådaskiga —