Göteborgsposten – 29 maj 1868, sida 1

— Jag vill göra som ni säger; men ni har ännu icke sagt mig, hur jag skall förklara min afresa. — Nej, svarade Harriet tankspridt; men det är en lätt sak. Ian skall anse er för narraktig och lätt att förskråcka; deri måste er fåfänga finna sig, och det är ej något högt pris för säkerhet. Ett vackert, med eleganta toalettsaker betäckt bord stod i rummet. Harriet gick fram till det och öppnade en portfölj, i hvilken några ark tjockt parfymeradt papper med prydliga initialer lågo. På ett af dessa skref hon: — Allt är upptäckt. Er hustru har varit här och förskräckt mig med sina hotelser. Vi måste afstå från vår plan. Jag kan ej stanna en timma här, oj ens för att rådgöra mig med er; jag fruktar för mitt lif. Kom genast till mig i Amiens. Jag reser i afton och skall oförtöfvadt telegrafera derifrån. Är ni ej hos mig på Lördags förmiddag, måste jag antaga att ni har slagit mig ur hågen. Hon stod upp och bad mrs Ireton P. Bembridge att intaga hennes plats. — Afskrif det här, sade hon kort; men innan den andra fattade pennan, genomläste hon raderna och utbrast. — Jag törs ej, jag törs ej; han skall döda mig. — Det blir min sak, sade Harriet häftigt; skrif! Långsamt och darrande afskref hon brefvet, lade det tillsamman, förseglade det och skref utanskriften. — När skall det afsändas? — När jag har sett er resa. Jag skall sörja för att han får det, sade Harriet, i det hon gömde det i sin ficka.