Göteborgsposten – 28 maj 1868, sida 2

att ställa i förgrunden hvad som förenar oss och låta träda tillbaka hvad som ätskiljer oss, liksom han sade sig skola anse det som sin hederspligt, att handhafva de åt honom öfverlemnade rättigheterna som ett heligt gods, hvilket blifvit honom anförtrodt af den tyska nationen och dess furstar. Dessa båda punkter, hvilka voro de enda, som framkallade bifallsyttringar, bevisa tillräckligt den syftning till enhetsstat, som genomgår den preussiska politiken. De öfverlemnade rättigheterna, hvilka skulle betraktas som ett heligt anförtrodt gods afse blott tullföreningsoch allianstraktaterna, hvilka till hälften upprifvit pragerfreden, hvilken vål äfven bort betraktas helig och säkert äfven skulle blifvit det, om det icke bättre konvenerat Preussen att från början bryta emot den. Den franska tidningen Constitutionnel har, såsom ett telegram meddelat, talat om det angenämt öfverraskande i att konung Wilhelm nedlåtit sig till att tala om gifna löften och lofva att respektera dem. Oberäknadt det något tvetydiga i tidningens glädje öfver att konung Wilhelm nu för första gången kommit till ett uttalande, som öfverensstämmer med pragerfreden, så är det ett ledsamt faktum att denna fredstraktat icke en enda gång i talet omnämnes, utan hvad som afses är, som sagdt, tullföreningsoch allianstraktaterna. De vackra orden om det bbeliga, anförtrodda godset ha användts för att lugna den uppretade stämningen inom sydstaterna, öfver hvilka ju Preussen i väsentliga punkter redan glort sig till herre. Det är mycket lätt att säga, såsom Bismarck sagt, att man ej vill på något sätt tvinga Sydtyskland, då man ej behöfver hålla några lötten. Om vi ännu en gång omnämna festerna i Berlin med anledning af tullparlamentets afslutande, så är det för att, efter en tysk korrespondens, gifva ett allmänt begrepp om dem genom att säga, det festdeltagarne skiljdes åt i vverkligt fri och upphöjd sinnesstämning. Det var en fest, sådan Berlin aldrig upplefvat den skönare och genom talare såväl som tal af, som man hoppas, en välsignelserik betydelse, hvilken icke bör underskattas. Och slutligen må efter samma korrespondens tillläggas det märkvärdiga faktum, att man såg haltguden Bismarck tvånglöst och vänligt samtala med partiledarne. Nordtyska riksdagen skulle redan i Tisdags återtaga sina arbeten. De lagförslag, som närmast skulle tagas under behandling, angingo inqvarteringsbördan i fredstider och de förutvarande slesvig-holsteinska officerarnes pensionsförhållanden. Efter Pingsten skola finanslagen samt lagarne om förbundets embetsmän och om intörande af gemensamhet i mått och vigt skärskådas. Före början af Juli kan riksdagen knappast bli färdig med dessa lagutkast. I Österrike började d. 19 inom underhuset rådplägningen ötver budgeten för år 1868. Detta är på tre år den första budget, som åstadkommes på forfattningsenlig väg. Diskussionen om statsförskottsanslaget egde rum i stora allmänna drag, och blott här och der tog man enskildheter i betraktande. Såsom vanligt är i de flesta konstitutionella stater, blef hvad som begärts för regenthusets civillista bifallet i enlighet med hvad som begärts, och uppgår hela civillistan till 6,200,000 floriner. Ungern och det egentliga Österrike ha i afseende på denna utgiftspost undantagsvis delat lika, så att hvartdera landet åtagit sig 3,100,000 sloriner. D. 22 Maj återtogos förhandlingarne om budgeten. Inrikesministerns och undervisningsministerns samt krigsdepartementets för de Cis-Leithanska provinserna budgeter antogos uian förändring, såsom budgetskomiteen föreslagit dem. Likaså de punkter af budgeten, som angingo direkta och indirekta skatter samt tullinkomsterna. Budgetskomiteen har beslutat att föreslå representationen attförkasta kapitalskatten, att besluta konversionen af statsskulden med de törändringar, som komiten föreslagit och att underkasta statens kreditorer en skatt såsom ett medel att betäcka statsbristen. Från Frankrike berättas, att oenigheten mellan erkebiskopen i Algier och generalguvernören der blifvit bilagd. Den förre har erkänt att han öfverilat sig, då han bragte saken till offentligheten, och utlotvat att i Algier utöfva toleransens grundsatser. Ätven i afseende på tunesiska frågan är kejsaren mera opartisk än hans utrikesminister. Denne hade nemligen föreslagit att nfan blott skulle tvinga beyen af Tunis att betala sina franska sordringsegare. Kejsaren åter har bestämt att samma tvång skall användas äfven till fördel för öfriga europeiska fordringsegare. Från Italien heter det, att man vid grätningar i San Angelo i Rom hittat en stor