Göteborgsposten – 28 maj 1868, sida 2

er skönhet för ett bättre öde, tror ni att han derför skall släppa er? På hvad sätt tror ni er kunna undslippa honom ? — Ni är er förskräcklig qvinna, en ond, förskräcklig qvinna, sade mrs Ireton P. Bembridge snyftande. — Ja, sade Harriet, jag är en ond, förskräcklig qvinna, men ni behöfver ej att vara rädd för mig, oaktadt ni har förrorättat mig tillochmed efter edra begrepp. Repa mod och hör på mig medan jag säger er, hvad ni måste göra? Mrs Iretou P. Bembridge försökte att lyda henne, skakade håret tillbaka som fallit ned öfver hennes ansigte och såg upp med mindre rädd och mera sansad blick. — Har min man ej lemnat England i morgon, sade Harriet med klart och tydligt eftertryck, är det för sent att rädda honom undan lagens arm. Intet skall förmå honom att lemna England, så länge ni stannar här. Hvad? sade hon, i det hennes ansigte plötsligt öfvergöts af en stark rodnad och hennes ton och sätt fick ett obeskrifligt uttryck af vildhet. Hvad? Ville ni resa — resa tillsammans? Säg mig det ögonblickligt — ögonblickligt säger jag — hvad är det jag ser i ert ansigte? Mrs Ireton P. Bembridge fattade Harriet i hennes klädning och stammade: — Låt bli mig, låt bli mig! Jag skall säga er det! — Tror ni att jag vill slå er eller döda er; tror ni att jag skulle vilja röra er med ett finger? sade Harriet i sin förra ton, i det hon med lugn och bestämdhet drog sin klädning ur hennes hand. Säg mig det ögonblickligt och frukta ingenting. Ni ämnade resa och tillsammans. Hvarthän skulle ni resa och när?