Göteborgsposten – 28 maj 1868, sida 1

kända lif, om samiljstolthet och rikedom; om familjband som hade blifvit afslitna till följe af det barmhertiga, ridderliga sjelfuppoffrande äktenskap, han hade ingått; om ädelmodigt burna försakelser och villigt påtagna mödor och ansträngningar; om talanger som oupphörligen användts utan att skörda beröm eller belöning; om aktningsvärda bemödanden och framtida möjligheter om han blott understöddes af rikedom och sporrades af kärlek, Och detta lögnaktiga tal fingslade er inbillningskraft och vann er tro. Det var så förtjusande, så lockande att fylla den tomma platsen i den misskända mannens lif, så hänryckande att vara på en gång drottning och tröstare, att ersätta alla denna ömkliga hustrus brister. Det var just en skildring som måste tilltala inbillningskraften hos en qvinna sådan som ni, vacker, fåfäng och obeständig. Det låg hvarken hån eller vrede i Harriets röst, endast en anstrykning af eftertanka som om hon endast ett ögonblick hade afvikit från sitt samtalsämne. — Men det var alltsammens en lögn, fortfor hon. Haus berättelse om mig och hans berättelse om sig sjelf voro båda lika falska. På sanningen hvad mig sjelf angår, har jag ej lust att inlåta mig, det är öfverflödigt och ni är lika så mycket ur stånd att fatta den som den är er likgiltig. Sanningen om honom ämnar jag säga er för hans skull. — Hvarför? stammade hennes interlokutör. — Emedan han är i fara, och jag önskar att rädda honom, emedan jag älskar honom — honom, märk väl, och icke den man sådan som ni har föreställt er honom, icke