Göteborgsposten – 25 maj 1868, sida 2

d. 15 d:s derstädes föranstaltat ett möte för att bana väg för en förening af solkpartiet i Nordoch Sydtyskland. Mötet var talrikt besökt. Ett icke obetydligt antal sydtyska och sachsiska medlemmar af tullparlamentet voro äfven tillstädes. Bokhandlare Jonas, ordförande i det demokratiska sällskapet, öppnade förhandlingarne. Hvar är enheten i det nordtyska förbundet: frågade han. Samma höjd i skattebördor och likartade tändnålsgevär, deri ligger hela enheten (bifall); en oerhörd stränghet mot pressen, solkrepresentationens vaumakt och tillbakavisandet af de måttligaste önskningar om inre reformer, det är friheten i det nordtyska förbundet (lifligt bifall); en oupphörlig fruktan för krig, det är dess makt; förminskning i nationalvälståndet, ett stigande tryck på handel och vandel, -ett oöfverskådligt tåg af utvandrande medborgare, det är det nordtyska förbundets välsignelser (bifall). Deputeranden Oesterlen från Wirtemberg framhöll att det icke var någon oöfverstiglig klyfta mellan syd och nord (nej! nej!). Nationalföreningens medlemmar ville åstadkomma enhet genom Tysklands underkastelse under storstaten Preussen; det demokratiska partiet deremot söker att uppnå enhet genom en federationsförbindelse mellan alla tyska stater och stammar. Kolb (från Baiern) höll likaledes på, att det icke fanns någon allvarsam splittring mellan norden och södern. Söderns skattebevillningsrätt, för hvilken den länge fått kämpa, borde dock icke uppgifvas; till fördel för militärismen, absolutismen och ceesarismen borde den icke uppgifvas (stormande, långvarigt bifall). Skarpare än alla de öfriga talarne angrep dock Liebkneckt nordtyska förbundet: Det är, sade han, -icke annat än en förstärkning iaf det hohenzollerska husets makt på frihetens och välståndets bekostnad, liksom öfver hufvud taget hela den preussiska historien icke hvälfver sig om annat. Preussen hade med sin i sju år stående här blott kunnat bringa 600,000 man på benen, och att det ännu lider hårdt under följderna af ett 7 veckors krig, det bevisas af hungersnöden i Ostpreussen. — Ehuru detta möte icke kan tilläggas någon större betydelse, då den demokratiska venstern i tullparlamentet och på nordtyska riksdagen blott räknar ett ringa antal röster, förtjenar det dock uppmärksamhet för de tankar som uttalats om en federativ förtattning i motsats till den militäriska enhetssaken. Den czekiska nationalfesten i Prag, d. 16 d:s, har varit så imponerande att tillochmed tyska blad måste medgifva att den varit lyckad. Ehuru de officiella talen vittnade om stor försigtighet och måtta, antog dock testen efter grundstensläggningen en afgjordt politisk och panslavistisk pregel. Vid banketten upplästes en mängd telegrammer från den slaviska verldens mest olika trakter. — Österrikarne se naturligtvis icke allt detta med så synnerligt blida ögon och erinra czekerna om att, ifall de med tillhjelp af adeln och reaktionen skulle lyckas störta den nuvarande österrikiska författningen, skulle detta blott föra Tysklands ofantliga makt in öfver Österrikes gränser, och hvilket öde som; då väntar dem, det kunna de se genom att kasta en blick på Vestpreussen och Posen. Men om österrikarne sålunda hota czekerna med Preussen såsom buse, så använda czekerna å sin sida en annan mot Österrike, och den är icke mindre skräckinjagande, neml. ryske czaren, som de nu stödja sig vid. I England skall ministören om Thorsdag meddela underhuset sitt beslut angående antagandet af de båda ändringsförslagen till den skotska reformlagen. Det ena af dessa ändringsförslag, hvilket blifvit framstäldt af Baxter, begär att antalet af Skotlands representanter skall förökas med anledning af den omständighet, att vissa valkretsar med under 5,000 innevånare enligt reformlagen skola mista sin valrätt. Det andra af Bouverie tramställda ändringsförslaget fordrar att vilkoren för valrätt äfven i den skotska reformlagen skola vara förbundna med en förpaktningsasgift af minst 10 sterl. Det ministeriela bladet Globe förordar en upplösning af parlamentet. För vidtagandet af en dylik åtgärd äro emellertid de båda nämnda omröstningsförslagen mindre lämpliga än den irländska kyrkofrägan. Ninistören synes också dela denna äsigt, enär Disraeli för ett par dagar sedan besvarade en interpellation af Gladstone, om hvilka åtgärder regeringen ville vidtaga med anledning af Gladstones förslag om irländska kyrkofrågan, med att förklara det regeringen vid den till Fredag bestämda andra behandlingen af frågan skall bekämpa förslaget med all sin makt. Naturligtvis ligger häri en antydan om en eventuel upplösning af parlamentet. Hvad Gladstones förslag angår, har det blott en provisorisk karakter. Det skulle först komma att tillämpas