Göteborgsposten – 25 maj 1868, sida 1

ningen är att man visste det Theodors här var så medan en rymlig terrass vid foten af det berg på hvilket såstet Fahla är beläget tjenade till en beundransvärd scen för att gifva full effekt åt krigets lysande skådespel. Engelsmännens raketbrigad började nu sin eld. Ehnru detta batteri till en början sköt mycket vildt och icke riktade sina skott synnerligt väl, så blef dess eld dock senare mycket säkrare. Den ovanliga karakteren af batteriets projektiler bidrog dessutom mer än allt annat till att göra fienden modlös. ÄÅtven bergsbatteriet med sina små kanoner gjorde stor effekt. Slutligen kom äfven fjerde regementet fram till stridsplatsen, och nu började deras Snidergevär att spela. Att beskrifva deras verkan skulle vara fåfångt. De skarpa korta knallarne från dessa gevär, löljande hvarandra i oafbruten följd, utgjorde dödsringningen för konung Theodors sak. Fienden hade icke längre en skugga af hopp utan föll ned likt gräs för skåran. Och likvål, ehuru de åtminstone måste ha förlorat 500 i döda och tre gånger så många i sårade, så gjorde de dock i det sista några svaga försök att samla sig till nya anfall Deras artilleri gjorde dem icke det ringaste gagn. Theodors beryktade stora morsare sprang i stycken vil första skottet och sårade flera ibland dem. A engelsmännens sida dödades icke en enda man och blott nitton blefvo sårade, Hela striden varade blott i en timma. Denna strid hade, såsom bekant, till följd att Theodor fann sig föranlåten återsända de fångna europeerna rill eogelsmännen. Dessa befriade fångar bade förfärliga saker att förtälja. Dagen före britiska armCens ankomst hade Theodor låtit föra till sig alla både abyssiniska och europeiska fångar som funnog i hans läger. Af de förra slagtade han med kall blod omkring 300 stycken, några med egen hand, nästan inom synoch hörbåll af de andra fängarne, hvilka väntade samma öde i nästa ögonblick. Dagen efter striden upptäcktes alla de olycklige mördades lik lik ligga i tvenne stora högar uedanlör en klippa. Ingen penna kan beskrifva fasan af denna syn. Det nederlag som Theodor och hans trupper ledo på långfredagen var tillräckligt för att fullkomligt demoralisera de senare. Afven Theodor sjelf började allvarsamt tänka på flykt, trots Magdalas oerbörda styrka, om hvilken det är omöjligt att gifva ett begrepp. Det är nemligen skyddadt at höga klippor, så branta att icke ens en katt skulle kunna klättra uppför dem utom på tvenne punkter i norr och söder, der branta och trånga stigar leda upp till starka portar. Det var vid den norra porten som de engelska trupperna skulle bereda sig en ingång. Efter några förberedande manövrer, hvilka snarare föreföllo som komiska intermezzon än någonting annat, borjades sjeliva belägringen, sedan Theodor vägrat att gifva sig. Icke heller om denna är mycket att såga. Under tvenne timmars tid pågick emot Magdala en kanonad, hvilken tycktes böra vara tillräcklig tillochmed att ingifva någon oro hos en låstning sådan som Cronstadt, utan att likväl en enda af le ob-skyddade hyttor at pålar och halm hvaraf Magdala bestod sattes i lågor. Då trupperna sedermera nalkades fästningsporten funno de denna och de omgifvande pallissaderna fullkomligt lika starka som om icke ett enda sko:t blifvit lossadt. Det enda verkliga gagn som kanonaden åstadkommit var, att den skrämt flertalet af Theodors män ut ur sästningen och på så sätt räddat många af de stormandes lif. Detta misslyckade resultat kan dock icke tillskrifvas hvarken kanoner a eller deras servis. Sanytterligt demoraliserad, att trots sästningens styrka intet allvarsamt motstånd kunde väntas. En bvar af soldaterna marscherade fram som hade det varit fråga om en manöver på ett lustläger och det är ett faktum, att ingeniöroch sappörtrupperna, som gingo i spetsen för de stormande uppför den branta vägen till norra porten, i sista ögonblicket funno att de hvarken hade krutpåsar eller andra medel med sig för att spränga porten, som var ofantligt stark och dessutom barrikaderad med en massa stora stenar. Under en full halftimma stodo de stormande hjelplöst sammanskockade på vägen, och om ej major Cooper, som anförde dem, lyckats finna en väg öfver muren in i fästningen skulle stor manspillan ba uppkommit. Som det nu var skulle femtio beslutsamma män ha gjort mycket ondt, men lyckligtvis bade Theodor icke i fästningen mer än ett halft dussin — bans förnämsta chefer, hvilka verkligen ämnade att dö vid hans sida. Största delen af haus lilla arme flydde antagligen under bombardementet, och resten så snart engelsmännen började storma muren. Ehuru abyssinierna hado alla fördelar af positionen och skulle kunnat skjuta med slutna ögon på de trupper, som stodo hopade nere på den trånga vägen, så dödadeg icke en enda engelsman och blott tio sårades. Tillochmed af dessa tros ett par ha blifvit sårade af engelsmännens egna kulor. Men, som förut sagts, det första ruinerande nederlaget och sedermera det mera bullrande än skada förorsakande bombardementet hade visat dem deras hopplösa underlägsenhet och deras gamla fruktan för Theodor gaf vika för en annu större fruktan för den främmande fienden. Af de få mån som med förtviflans tillgifveuhet stodo vid bans sida till det sista hade alla kunnat haft goda vapen, ty ett dussin engelska kammarladdningsgevär påträffades i Magdala, men detta oaktadt gjorde de besynnerligt nog iutet motstånd. Ehuru den telegrafiska rapport, som engelske öfverbefälbafvaren insände angående Magdalas intagande, ingenting innehåller om att konung Theodor skulle skjutit sig sjelf, ar detta numera visst, Icke nog neml. med att en engelsk soldat med egna ögon sett da Theodor satte pistolen i munnen och sköt sig, utan tvenne läkare ha äiven förklarat att han måste ba dött för sin egen hand. Då man lyckats identifiera hans döda kropp tycktes likets ansigte icke svara mot hans karakter. Det var dock omöjligt att i detta afseende lemna något bestämdt omdöme, sa mycket mera som hans ögon sägas genom sin eld och sitt uttryck ha varit hang mest anmärkningsvärda drag. Öfver hans kinder låg ett drag af försoffad sinlighet gom ingalunda föreföll