Göteborgsposten – 22 maj 1868, sida 1

medan vi ännu kunna. George Dallas är icke vär enda fiende, vår enda fara, hur farlig han än är; men kom ihåg, Stewart, att mr Felton kommer för att söka efter sin son; kom ihåg att vi måste hysa fruktan för denna menniskas far! Det bönfallande i hennes röst var plågande, den framskymtande oron i hennes blå ögon outhärdlig, blekheten i hennes ansigte fasaväckande. Hon hade omfattat hans arm med sina båda händer och hennes fingrar fasthöllo dem som länkar af stål. Han försökte göra sig lös men hon tycktes icke märka denna rörelse. — Ingen dröm, fortfor hon, kan vara vildare, säger jag dig, än ditt hopp om räddning i händelse dessa två män komma till London och träffa dig här; en sådan möjlighet gifves icke. Låt oss resa, låt oss undandraga oss deras makt. — Håller du inte din fördömda mun, skall jag befria mig från Dallas på ett helt enkelt sätt, sade Routh med en sådan vildhet, att Harriet släppte honom och ryggade tillbaka som om han-hade slagit henne. Om du ej vill att jag skall berätta mr Felton hvad som blifvit af hans son och angifva George Dallas som hans mördare, maste du upphöra med detta prat. I sjelfva verket. tillade han med ett grymt hånleende, tror jag ej att det finnes något bättre sätt hvarpå vi kunna afhjelpa vår oförlåtliga dumhet. — Stewart! Stewart! voro de enda ord hon yttrade, — Hör nu mig, Harriet, fortfor han med häftig förbittring, men i dämpad ton. Är du på minsta sätt det