Göteborgsposten – 22 maj 1868, sida 1

utskottet, och knappast så mycket om de skola med omsorg öfvertänka hvad der förekommer. Inom detta utskott går det aldra minst an att raska på. De framställningar och förslag som derifrån utgå få icke hatva karakteren at sockenstämmobeslut. De skola bära prägeln af en grundlig pröfning, icke af hastverk. Det är icke nog att representationen efter anställd votering med några rösters öfvervigt, stundom för att Åkomma ifrån saken, antagit. ett illa hopfogadt lagförslag, som ofta gått igenom utskottet efter flera voteringar likaledes på en eller annan röst — dessa förslag skola vara sådana att de at högsta domstolen, som är en sträng kritiker, kunna godkännas, och erfarenheten har visat att lagförslag, hvars antagande representionen räknat sig till en ära, förkastats på grund af anmärkningar som högsta domstolen framställt och hvilkas befogenhet sedan blifvit af alla erkänd. Obestridligt är att i lagutskottet endast borde insättas män med rättsvetenskapliga och filosofiska studier. Men äfven vid innevarande riksdag se vi ryttmästaren v. Möller, klockaren Rosenberg och Bälter Sven Ersson såsom ledamöter i nämnde utskott. De äro utan tvifvel högst respektabla, dito välmenande män; likvisst lärer väl ingen vilja påstå att dessa tre ega de studier, som der erfordras. Utan tvifvel förefaller det ytterst komiskt att en ständig Vapenkowitå anses behöflig, men deremot en Lagkomit obehöflig. För pröfningen al de bästa skjutvapnen anses sakkunniga män absolut nödvändiga, för uppgörande af goda lagar erfordras inga andra sakkunniga män, än de som tillfälligtvis och af helt andra anledningar inväljas i representationen. Beträffande nu det af lagutskottet framlagda förslaget angående utvidgad religionsfrihet, så tillkom det under ogynnsamma förhållanden. Ordföranden i lagutskottet, grefve Sparre, upplyser i sin afgifna reservation att utskottet nödgats handlägga allt för många andra och derjemte allt för omfattande trågor för att det sist afgifna förslaget skulle kunna ega den fullständighet och det inre sammanhang, som af ett sådant kunde begäras. Grefven antyder äfven att en ovanligt stor meningsskiljaktighet varit rådande, att en mängd voteringar egt rum, och att ofta den aflagda sedeln gifvit utslaget. Tiden hade ej heller medgifvit den slutliga revisionen deraf, som vid sådana arbeten är så ytterst behöflig. Detta allt anfördes till ursäkt för förslagets bristfälliga innehåll. Det är möjligt, men föga troligt, att rikadagen efter en grundlig diskussion i begge kamrarne, och efter framställd återremiss af förslaget, kunnat glädja sig åt framläggandet af ett väl utarbetadt förslag till utvidgad religionsfrihet, sådant att det till antagande kunde förordas af högsta domstolen. Men härtill fordrades först och främst tid, och det fattades, då riksdagsmännen sannolikt redan hade sina kappsäckar framme för hemfärden, och ytterst få gåfvo sig tid att begrunda, knappast ens att genomläsa det vigtiga betänkandet. Men så mycket voro dock de aldra flesta ense om, att den utvidgade religionsfriheten skall och måste medgifvas; det var formuleringen af förslaget dertill som man ej kunde godkänna. Derföre blef det af begge kamrarne återremitteradt, det enda som nu kunde göras för att hålla frågan vid lif. Diskussionen i begge kamrarne var i anseende till tidens korthet hvarken omfattande eller uttömmande. Talarne mera antydde än utvecklade sina åsigter. I Första kammaren anförde visserligen både biskop Beckman och d:r Säve åtskilliga betänkligheter mot vissa bestämmelser i förslaget, men de ogillade det dock icke. Riksarkivarien Nordström och grefvarne Mörner voro deremot bestämdare motståndare till detsamma. I Andra kammaren var diskussionen kanske något lifligare, men långt ifrån så liflig som den skulle blifvit om tiden sådant medgisvit. Professor Ribbing, ledamot af utskottet, som i afgifven reservation påyrkat dels vissa garantier för de nya församlingslärarnes kunskaper, dels att samma stadganden här skulle antagas som i Norge i afseende på äktenskap mellan främmande trosbekännare, försvarade dessa sina åsigter med vanlig skarpsinnighet, men angreps af hr Blanche, som påstod att de påyrkade examensgarantierna i detta som i andra fall utgjorde dödsdomen öfver all friare utveckling. Rådman Björck anförde åtskilliga betänkligheter mot förslaget som han