Göteborgsposten – 22 maj 1868, sida 1

2 i vissa fall ville hafva mera liberalt, särdeles beträffande föreskrifterna om det civila äktenskapet. Hofpredikanten Lithner, som påminde om de många tomma bänkarne i kammaren, förbehöll sig att en annan gång då saken förekom upptaga hr Björcks åsigter till pröfning, nu var tiden dertill ej lämplig. Hr Siljeström, sjelt motionär i ämnet, hade visserligen önskat att utskottet gått något längre i liberalitet, men önskade dock bifall till förslaget. Vid prof. Ribbings förslag att ny friförsamlings prest eller föreståndare skall lemna examensgarantier innan han till sådan befattning antages, gjorde hr Siljeström en anmärkning i afseende på benämningen föreståndare, hvilken tal. ansåg olämplig, hvarpå hr Ribbing upplyste att han tagit denna benämning både ur den norska dissenterlagen och ur hr Siljeströms egen motion, Den ende som uppträdde mot förslagets antagande var Liss Olof Larsson, som representerade den krassa, ortodox2 långrockianismen. Han sade sig ej vilja komma hem till Dalarne utan att hatva protesterat mot en sådan lag, som öppnade landet för alla slags religioner, för både baptister och mormoner med kanske. Han ville visst icke uppträda mot herrarne med de vackra fraserna; men det ville han säga, att det vore lyckligt — nej inte lyckligt — om ett så vidunderligt förslag blef antaget. Hvad med en återremiss kunde vinnas förstod han icke, om den ej vore liktydig med ett afslag, ty då ville han också rösta för återremiss och ständig återremiss. Hr Hierta erinrade huruledes den bekante Petter Jönsson i Träslanda för många år tillbaka hade meddelat att han inhemtat sin religion af modren Åvid spinnrocken, och nu påminde Liss Lars yttrande äfven derom ; men tal. trodde dock att religionsfriheten både kunde och borde medgifvas utan att de vådor uppstodo som Dalarepresentanten förespeglat. Hr Blanche uttalade sin stora förvåning öfver den ofördragsamhet som i Dalarne skulle råda och för hviken den långe dalkarlen gjort sig till målsman. Och likvisst hade just hans förfäder biträdt Gustaf Wasa att fördrifva påfvedömet. Med få ord sagdt, diskussionen var i intet afseende den stora frågan värdig. Men den skall väl nästa riksdag blifva bättre, törslaget likaså. Dertill fordras dock, att lagutskottet lemnas i fred för motioner af obetydlig beskaffenhet. Religionsfrihetstrågan var den sista af någon betydenhet som riksdagen hade att behandla. Dagen derpå afslutädes den emed vanlig högtidlighet, ovanlig endast i det fall, att riksdagens ledamöter då de begäfvo sig upp i Storkyrkan för att höra hofpredikanten Lithners vackra predikan, gingo öfver den nyss färdiga och då först öppnade jernbron öfver Riddarholmskanalen. Trontalet var, hvad det numera måste blifva då det ärligen skall bållas icke en utan tvenne gånger, kort, men allvarligt. välbehöflig var den erinran som i trontalet förekommer, att de vigtiga framtidsfrägornas lyckliga lösning underlättas i den mån det bland riksdagens ledamöter allmännare inses och erkännes att icke allt för många och stora förbättringar kunna på en gång vinnas. välbehöflig var äfven den påminnelse att de af riksdagen till K. M:t aflåtna framställningars mängd och omfattning måste hindra K. M:t att inom den närmaste tiden kunna åt dem alla gifva den utredning som för deras slutliga afgörande är af nöden. Vår betattning såsom Riksdags-kaleidoskopist är för denna gången afslutad. Men under riksdagens fortgång ha vi gjort åtskilliga iakttagelser, som vi antecknat och som vi snart skola meddela under särskild rubrik.