Göteborgsposten – 22 maj 1868, sida 1

Han tog ett par steg mot dörren och hon vek tillbaka för honom, men då han nästan kommit fram till den, föll hon på knä och slingrade med förtviflad kraft sina armar omkring honom. — Stewart, sade hon, visserligen hviskande, men dock med en röst, som skulle kunnat höras genom en orkan, min man, min älskade, mitt lif, min ögonsten, bry dig ej om mig! Låt mig stanna här; det skall vara säkrare, bättre, mindre misstänkt. Res din väg och låt mig stanna qvar; jag önskar ej alt följa dig. Res din väg ensam och bringa dig i säkerhet! Säg att du vill resa, Stewart; säg att du vill det! Medan hon talade, sökte han att lösgöra sig från henne, men förgäfves, och i detta ögonblick rasade en strid i hans bröst men af kort varaktighet. Gaf han nu efter för henne, var Alt förloradt, och dock, hvad var de ta för en kärlek, hval var detta för en sällsam, vidunderlig, mäktig kärlek? Icke denna slags kärlek, som för ett par timmar sedan hade lett emot honom från den amerikanska enkans strålande svarta ögon. Men en syn al den skönhet, hvarefter han traktade, af den rikedom han behörde, at den frihet han eftersträfvade, visade sig för Routh och striden var slut. Han upplyttade sin högra arm och slog henne hårdt i ansigtet; hennes händer släppte honom och hon sjönk ned på golfvet. Medan hon så låg utsträckt framför dörren, steg han öfver henne och lemnade rummet. Da hon stigit upp, strök hon tillbaka sitt hår, såg sig om med en tröst