Göteborgsposten – 19 maj 1868, sida 1

Vid sistförlidne riksdag begagnades åtskilliga gånger den kamrarne medgifna rättighet att interpellera hrr departementschefer, som alltid villigt gingo interpellanterna till mötes. Vid denna riksdag åter athördes inga pellationer, med undantag af den som general Hazelius gjorde i anledning af den inträffade ministerkrisen, och en som hr Svensn framställde i Andra kammaren den 11:te dennes. Han anhöll då att ecklesiastikministern ville upplysa, hvilka åtgärder vidtagits af regeringen med anledning af 1866 års riksdags beslut rörande utvidgande af qvinnans medborgerliga rättigheter. Otvifvelaktigt är att hr Svensen kunnat få sin vettgirighet både lättare och beqvämare tillfredsställd om han helt enkelt i ecklesiastikdepartementet hade förfrågat sig, en utväg som andra representanter redan anlitat. Men nu tyckte hr Svenssn, att han borde taga ett steg som genom riksdagens protokoll skulle öfvergå till efterverlden. Då emellertid statsrådet Carlson icke hade den ringaste aning om den omförmälda -pellationen, så var han ej tillstädes. Några dagar derefter fick hr Svensn sin önskan uppfylld. Statsrådet Carlson upplyste då att den omförmälda frågans handläggning icke uteslutande tillhörde hans departement, utan hade behandlats äfven inom de ötriga — kutom krigsoch sjöförsvarssamt utrikesdepartementena, tillade hr Carlson med ett lätt leende. En fråga af så genomgripande beskaffenhet fordrade en ytterst omsorgsfull behandling, och åtskilliga myndigheters yttrande afbidades. — Svensen ansåg sig derefter böra yttra några ord och meddelade att frågans afgörande motsägs med stor otålighet i hela landet, samt slutade med att betyga sin tacksamhet för det besvär han gjort hr statsrådet. Men — man egnade nu icke uppmärksamhet hvarken åt nyss omförmälda fråga eller de andra som förekommo. Allas tankar voro riktade på hemfärden och lagutskottets förslag till utvidgad religionsfrihet. Vi återkomma härnäst härtill.