Göteborgsposten – 19 maj 1868, sida 1

vredes våldsamhet frampressado hans o ord och gjorde dem nästan obegripliga. Dig kan jag tacka för att denne fördömde tok får mig säkrare i sin makt än jag någonsin har haft honom i min, om han upptäcker sammanhanget och forstår att begagna sig deraf. Är det deri din klokhet, ditt förstånd och din förträfflighet bestå? En narr var jag som kunde lita på en qvinna; du var alltid så säker pä din sak och nu ser du följderna. Du gömmer detta vackra bevis i din pulpet och tager fram det just i rätta ögonblicket. Det förundrar mig icke att du önskade jag skulle komma hem, det förundrar mig ej att du hade en sådan brådska att gifva mig bevis på diu ojemförliga duglighet. Hennes klara blåa ögon hvilade på honom; hans oroliga mörka ögon veko tillbaka för hennes blick men kunde ej undgå den. Hon befriade honom icke ett enda ögonblick för detta stirrande, som med hvarje ord han yttrade lyste mer och mer af hån och kraft. Denna blick retade honom; den konstlade häftigheten förvandlades till verkligt ursinne. Hon upplyftade sin hand och pekade på den stol, från hvilken han stigit upp, men han sparkade den våldsamt ifrån sig. Hon talade ännu alltjemt med utsträckt hand. — Jag förstår dig ej Stewart men låter ej bedraga mig af dig. Hvad har du i sinnet? Hvarför gifver du dig sken af denna häftiga och obilliga förbittring. — Sken! utbrast han med en ed; det är intet sken så som du skall erfara! Sken! Du har störtat mig i förderfvet, qvinna, och jag säger —