Göteborgsposten – 19 maj 1868, sida 1

— Nu är rätta tillfället. Allt är afgjordt och i ordning; hon och jag äro i säkerhet. Jag har triumferat och detta fördömda bref visar mig en bättre utväg än jag sjelf kunde hafva uttänkt. Denne infernaliske idiot har alltid varit min förbannelse och min narr; men denna gång har han dock gjort mig en god tjenst. Hade Harriet genom att iakttaga förändringarne i sin mans ansigte kunnat läsa dessa tankar, skulle hon riktigt hafva tolkat den grymhet som lågade i hans ondskefulla blick, medan ett cyniskt hånleende spelade på hans läppar, då han sprang upp från sin stol och häftigt kastade brefvet på golfvet. Harriet hade mer än en gång sett Routh blifva häftig, ehuru denna häftighet endast en gång gällt henne, och hon var icke den qvinna som lät skrämma sig af en mans raseri tillochmed om hon utgjorde föremålet derför. Men nu blef hon förskräckt, dock ej för hans vredes våldsamhet, utan emedan hon icke trodde på den. Hon fattade icke ens förställningen men såg att det endast var en sådan; hvarför han gaf sig sken af detta raseri kunde hon ej förstå och blef derföre förskräckt. Emot ett sådant öfvertänkt bedrägeri som detta var hon vanmäktig. Mot den sinnrika skicklighet, med hvilken han sökte sin undergång hade hon intet medel att rädda honom. Hon kunde ej utreda denna tanke i sin hjerna; hon ryste en dast med häftig, skarp kroppslig smärta tillbaka för den, då Routh vände sig emot henne med en ström af häftiga och förbittrade förebråelser. — Det är din skuld, sade han i det hans förställda