Göteborgsposten – 19 maj 1868, sida 1

ishet både trafikstyrelsen och K. Mit vitsordat. Vi hafva förut omnämnt att riksdagen, med förkastande af statsutskottets förslag, beslöt att f. d. Ridderstolpeska huset skall repareras för att till lokal för åtskilliga embetsverk upplåtas. Detta välbetänkta beslut föranleddes at K. M:ts proposition. Deri omnämdes att till reparationens bekostande kunde från handelsoch sjötartsfonden lemnas 82,000 rdr, så att endast ett mindre belopp erforärades direkt af statsmedlen. Hr Hierta, som i utskottet biträdt den åsigt att regeringens framställning skulle förkastas, uppträdde i kammaren för densamma, men, så vidt man kunde finna, icke derföre att ifrågavarande byggnadsreparation var för staten fördelaktig, icke heller derför att byggnaden var för telegrafverket behöflig, utan derföre att om de ofvannämnde rdr 82,000 från handelsoch sjöfartsfonden ej ull det angifna ändamålet användes, gå kunde riksdagen icke så noga veta hvart de togo vägen. Och detta yttrande väckte mycken munterhet! Vi lemna emellertid derhän om ej munterheten egentligen föranleddes af det fyndiga sätt hvarpå hr Hierta frigjorde sig från förpligtelsen att försvara den åsigt, som han i utskottet hyllat. Vid riksdagens början väckte kapt. Mannerskantz en i stor stil affattad motion rörande omorganisation af landets penningeväsende. Vid hvarje tillfälle då under denna riksdag inom Andra kammaren frågor om bankoch kreditlagstittningen förekommit, har denna motion blifvit omnämnd såsom uppslaget till allt det goda som komma skulle. Genom den skulle vi återinföras i guldåldern, vi skulle återigen få godt om pengar, lån erhållas som aldrig sades upp, privatbankerna blifva ytterst förekommande mot sina talrika kunder och lemna nästan ingen vinst till sina lottegare o. s. v. Denna motion hindrade dock ingalunda tillkomsten af en mängd andra besynnerliga motioner, åsyltende att förse landet med en aldrig utsinande penningeflod. Bankoutskottet funderade länge på hvad man borde göra med hr Mannerskantz motion. Andtligen blef man ense derom att K. M:t skulle anmodas tillsätta en — komitå för att undersöka och utreda landets hela myntoch penningeväsende. Sedan skulle K. M:t låta utarbeta förslag till det som göras borde, på det att de ifrågavarande vigtiga angelägenheterna må blifva så ordnade, att en riktig och jemn fortgång af landets näringar, samt ett varaktigt välstånd och förkofran må varda befordrade. Detta förslag beredde bankoutskottet en stor fördel, den nemligen att alls icke åstadkomma något besvär inom utskottet. Sekreteraren fick uppsatta utlåtandet, motionären, sjelf vice ordförande i utskottet, fick formulera klämmen— och ingen reserverade sig. Men Första kammaren tyckte att K. M:t redan blifvit besvärad med alldeles för många välmenta skrifvelser, trodde ej heller att den föreslagna komitån skulle kunna gå i land med frågan, erinrade sig ock hvad den förra finanskomitkn hade kostat — rundligen 50,000 rdr — antog möjligen äfven att den nu ifrågasatta skulle blifva ändå dyrare, och förkastade derföre hela utlåtandet. I Andra kammaren deremot antogs det, efter en ytterst knapphändig diskussion. Man raskade på med afgörandet, man äfventyrade alls intet genom att antaga förslaget sedan det fallit i Första kammaren; men icke ens herrarne —Son talade i saken, fastän den i dess nu befintliga skick särdeles lämpade sig att tala om utan att sakkännodom dervid behöfde tagas i anspråk. Det hände under ståndsriksdagarnes tid att motioner kommo till verlden på ganska kuriöst sätt och af ändå kuriösare anledningar. Så händer äfven nu. Sedan den i riksdagsordningen för motioners väckande bestämda tid gått till ända, väcktes i Första kammaren af hr Storkenfelt en motion derom, att öfveringeniörstjensten i generallandtmäterikontoret, hvilken nyligen blifvit ledig, skulle indragas och i sammanhang dermed förändrad arbetsordning för nämnde embetsverk upprättas. Vid sådana tillfällen då den förre öfveringeniören varit af sjukdom eller annan orsak hindrad att tjensten utöfva, hade den blifvit skött af annan person inom kontoret, hvilken ansett sig säker om platsen så snart den ordinarie öfveringeniören afgick. Men när nu vakansen inträffade blef det bekant att en mera meriterad person skulle söka platsen, och då den förstnämnde vikarien insåg att han