Göteborgsposten – 14 maj 1868, sida 2

Från Utlandet. Den afgörande domen i processen mot Förenta Staternas president Johnson väntades skola falla såsom i Tisdags, d. 12 Maj. Den såsom åklagarekomit tungerande senaten hade till dess uppskjutit sina sammanträden. De sista förhandlingarne i målet togo sin början d. 27 April och varade till d. 3 Maj. I Wahington tyckes man anse det för afgjordt, att Johnson blir fälld och afsatt. Nevyork limes påstår, att Johnson och hans samilj redan göra sig resfärdiga och att de flesta habinettsmedlemmarne förbereda sig på att ålergå till privatlifvet. Utrikesministern Seward skall hafva meddelat sina vänner, att han tänker företaga en resa på flera månader till Europa. Finansministern Mac Culloch, en at kabinettets skickligaste medlemmar, säges under alla omständigheter skola taga afsked och flytta till Newyork. Inom alla politiska kretsar i Nordamerika är uppmärksamheten f. n. riktad på Johnsons sannolike efterföljare, senatens ordförande, Benjamin Wade från Ohio, en af det radikala partiets ifrigaste förkimpar. Krigsministern Stanton skall vara den ende medlem af regeringen, som vill fortfarande fungera under den nye presidenten; statssekreterarebefattningen skall vara erbjudon åt senatorn Charles Sumner; till gesandt i London i st. f. Adams säges republikanaren Fessenden vara bestämd. Att det demokratiska (konservativa) partiet under närvarande förhållanden känner sig nedtryckt och terroriseradt, är ej att undra på. I en demokratisk korresp. från Newyork af d. 22 April heter det: zpartiernas åsigter och förväntningar med hinsyn till utgången af den stora statsprocossen äro ännu mycket delade; det är likväl endast alltför sannolikt, att partiterroriismen skall tränga sju af de senatorer, som i ärenden al underordnad betydelse röstat med demokraterna, öfver i de radikalas läger och sålunda åstadkomma den majoritet af två tredjedelar af samtliga rösterna, som erfordras till Johnsons atsättningBetecknande är, att ej allenast de tyska tidningarne i Nordamerika, utan äfven de flesta tyska organer i Europa med stor lidelsefullhet ställt sig på det radikala partiets sida och täflat med de amerikanska tidningarne i hultiga angrepp mot presidentens person och utöfning af sitt embete. Den opartiska engelska pressen är enig om att medgifva, det presidenten under alla omständigheter handlat bona fide och efter bästa samvete i öfvereusstämmelse med sörfattningen. Men det är just hans alltför fasta upptattning af frågan om Söderns rekonstruktion, som vållar hans fall. Kongressen uppträder som ett slags konvent med absolut suveränitet, och procesgen mot Johnson kan, i följd af de stora inre omhvälfningar som egt rum sedan 1864, knappast bedömas ur den formella och positiva rättens synpunkter. Kongressens angrepp mot Johnson äro likbetydande med Nordstaternas fordran om absolut herravälde öfver Södern, medan det å andra sidan är naturligt, att demokraterna och aristokratien i Sydstaterna sätta sina förhoppningar till presidenten. Att Johnson skulle konspirerat med rebellerna i Sydstaterna, såsom hans anhängare tillvitat honom, är ingalunda bevisadt. Hvad som derjemte kan sägas till Johnsons beröm är, att han ända till sista stund visat sig kon