Göteborgsposten – 14 maj 1868, sida 2

har fullbordat en operett Zuavens hemkor st, hvilken nyligen uppförts å Kasinoteatern utan att dock göra någon särdeles lycka. The Early English Text Society, ett sällskap stiftadt för utgifvande af äldre och vigtiga språkmonumenter m. m., har tillsändt den bekante prof. G. Stephans i Köpenbamn en samling at sina skrifter för 1868 till utdelning bland de 3:ne af åhörarne vid prof. S:s offentliga föreläsningar som visat mest talang och flit i studiet af äldre engelska skrifter. D:r V. Sturzen-Becker i Lund har af d:r S. Blifvit hedrad med en upplaga af dessa intressanta verk. — Då adjutanten hos kon. Kristian IX, ötverste C. F. von Holten, för några dagar sedan gjorde en promenadtur till häst på Vvolden i Köpenhamn sjönk jorden öfver en gammal utfallsport plötsligt tillsammans så att hästen försvann i den 8 å 9 alnars fördjupning som derigenom uppstod. Han blef dock genast utgräfd och hans ryttare slapp undan med några lätta kontusioner. — Allmogen i Danmark fortfar att slå sig på dramatiken och, efter hvad det af danska tidningar vill synas, med god framgång. Så gafs nyligen tvenne dramatiska föreställningar i Gjerslövs socken uteslutande af allmoge i afsigt att åstadkomma grundfond till en sjuk-kassa för socknens fattige, dervid nettoinkomsten uppgick till den jemförelsevis betydliga summan af 300 rdr sv. De pjeser som uppfördes voro Den Tredie af Hostrup samt vädevillen Skifteretten gjör Udslaget i hvilket senare stycke en argsint och döf hushållerskas roll lärer förträtfligt återgifvits af en bondhustru från socknen. — Joseph Joachim uppträder fortfarande i Köpenhamn med den mest afgjorda framgång. Entusiasmen kan knappast finna ord sör att uttrycka sig. En något mera lugn kritiker, den bekante Erik Bögh yttrar sig i en kritik öfver den store konstnärens spel b. a. sålunda: Allt är hos honom fulländadt. Det kan i fråga om honom som om mängden af konstnärer alldeles icke bli tal om färdighet — den är han för länge sedan färdig med och höjd öfver. Det faller icke en gång åhöraren in att tänka på svårigheterna i det han utför, ty de existera icke för honom. Ingen tviflar på, att han ju skulle kunna spela de svåraste virtuosnummer utan att någon anade huru svårt detta skulle vara för andra och vi kunna icke tänka oss möjligheten af att den mest mikroskopiserande kritik skulle kunna påpeka något som helst i hans spel, som påminte om brist eller fel. Allt är bär klart och rent som i antiken. Det flones ingenting obegripligt, ingenting som kan missförstås, ingenting otydligt, hemlighetsfullt eller förädladt i hans konst. Vi frestas nästan att säga: det finnes deri intet som icke väcker beundran och intet som väcker annat än beundran. Och man beundrar det sköna och stora i hans spel med samma klassiska lugn, under hvilket han frambringar det.