Göteborgsposten – 14 maj 1868, sida 2

verk och förskansnngar, hvilka vittnade om betydande skicklighet i krigskonsten och kunde hedrat en europeisk ingeniör. Hans väganläggning för kanonernas transport genom en ytterst svår terräng och ötver Dschiddafloden voro isynnerhets beundransvärda. På sista tiden hade Theodor sökt att förvissa sig om sina truppers alltid vacklande trohet genom utspridande af listiga påfund. Sålunda lät han förkunna, att drottning Victoria skickac honom ett vänskapligt bref, hvari hon ställde den engelska arm6en helt och hållet till hans förfogande, för att tukta alla rebeller i Abyssinien. Bland de höfdingar, som tillhörde Theodors fiender, var skräcken för hans öfverlägsna tapperhet och krigskonst så stor, att de, i trots af sitt löfte till general Napier om att bistå honom, höllo sig på ett afstånd af 30—40 eng. mil, så fort de märkte, att en hufvudkamp stundade. Furst Gobhesi, en af Theodors affallna vasaller, qvarblef sjelf med en stor arme i Debra Tabor (40 eng. mil från Magdala), under det han skickade en officer med en ringa truppafdelning till det engelska lägret, der abyssinierna likväl inskränkte sin verksamhet till att mottaga presenter af engelsmännen, hvarefter de voro mycket begärliga. Det är otvifvelaktigt, att Theodor ända till sista ögonblicket hoppats, att general Napier skulle låta sig nöja med, att alla fångar blefvo satta på tri fot, och detta hemliga hopp var äfven orsaken till att han behandlade dem bättre, alltsom engelsmännen närmade sig. Jag vill i frid hemsända fångarne, skall han hafva yttrat till sin omgifning, Åoch då engelsmännen dragit bort, skola mina goda rebeller (affallna vasaller) få sin lön. I början af April voro rykten gängse om, att kejsar Theodor skulle göra ett nattligt angrepp på engelsmännen vid Dschiddafloden, hvilken enligt engelska berättelser har en klippbädd af mer än 3,000 fots djup och 300 fots bredd. Här ekulle han kunnat tillfoga engelsmännen stor förlust, men det är troligt, att fruktan tör hans truppers affall hindrade honom från att föra dem ut ur fästningen. Times meddelar en depesch från Talanta, daterad d. 21 April, af denna lydelse: Inemot 30 kanoner och mörsare törstördes i Magdala, 15 af kanonerna voro 6 å 50:pundingar, 5 af mörsarne hade från 6 till 20 tums kaliber. Magdalas portar sprängdes i lutten och alla byggnaderna nedbrunno den 17:de. Endast de svartnade klipporna stå qvar. Theodors enka och son hafva eskorterats till Tigre. Trupperna vända tillbaka; marschen började d. 18:de. Vi hoppas uppnå Zulla mellan d. 25 och 30 Maj. Då sårade bättras. Truppernas helsotillständ godt. — Robert Napier. Gladstones förslag angående statskyrkans upphäfvande på Irland har väckt en stor uppståndelse inom de engelska statskyrko-presternas läger. De anstränga sig nu ifrigt för att motträda de liberala. Om ett af presterna af denna anledning hållet agitationsmöte skrifves under d. 7 d:s från London följande: I går eftermiddag satte sig i S:t James-Hall den stora kättaredomstolen öfver de Gudsförnekare, som i blind högfärd lägga sin tempelplundrande hand på den irländska statskyrkan. Domare var erkebiskopen af Canterbury, bisittare erkebiskoparne af York, Armagh och Dublin, 18 biskopar och dessutom 5 hertigar, 4 markiser, 18 gresvar, 7 viscounter, 14 baroper och 88 medlemmar af underhuset med och utan titlar. Vid sidan af dem sutto på tribunen jemväl många andra ansedda och med presterliga eller verldsliga värdigheter beklädda män, Kort sagdt, det var en så förnäm och talrik församling, som man endast kan finna på mottagningsdagarne vid hofvet eller på våra förnämsta aristokratiska damers baler. Den stora salen företedde äfvenledes en mycket festlig, ja, poetisk anblick. Liksom ljusa strimmor ofta draga hän öfver hafvet i nattens mörker, sålunda drogo de hvita halsdukarnes parallela linier öfver de svarta prestklädernas vida yta. På signal från erkebiskopen af Canterbury hade de alla strömmat hit från stad och land, såsom ett ögonvittne beskrifver dem. Torra, hungrande teologie studerande, hvilka skulle vilja på ett grekiskt verbums rygg rida in i ett fett kall; dubbelhakade, tjockmagade prester, hvilka redan i 20 år suttit vid statskyrkans köttgrytor, solbrända, mahognyfärgade, godmodigt leende landtprester, hvilkas oförställda misstro tlll Disraeli endast öfverträffas af deras hat till Gladstone. Ordf. öppnade sammankomsten mod ett temligen kort tal. Lordmayorn af London motiverade derpå den första resolutionen, hvilken betonade nödvändigheten af att upprätthålla bandet mellan stat och kyrka. För att understödja densamma reste sig biskopen af Oxford, och nu visade det sig, att det bland den lyssnande hopen äfven fanns svarta får; ty en hög hvissliog ljöd, och då prelaten uttalat de första satserna, hade oväsendet nått en sådan höjd, att erkebiskopen hotade med att lemna ordförandeskapet. Tumultet lade sig först, då en af de hvisslande tagits i kragen och kastats ut, hvilket för en stund bragte ogerningsmannens trosförvandter till lugn, Biskopens tal var ett godt bevis på hans bekanta dogmatiska ofördragsamhet och tillika ett karakteristiskt exempel på den sofistik, hvarmed den protestantiska statskyrkans berättigande på Irland bevisas... Biskopen af London motiverade derpå en resolution om, att den irländska statskyrkans afskaffande var ett tungt slag mot landets reformerta tro och skulle försvaga kronans öfverhöghet samt befrämja en utländsk makts (d. v. 8. påfvedömets) öfvermakt i H. M:ts länder. — Öm någon haft fördel af detta mötes förhandlingar, så är det — mr Gladstone. Bibelsällskapet har hållit ett möte, hvarå upplysts, att detsamma sedan sin stiftelse år 1—