öde och hatade för hans skull verlden som hade varit hård emot honom. Med svartsjukans första smärta uppvaknade i hennes bröst denna kärleks häftighet, den stolta och trotsiga tanken på hennes rättigheter. Aldrig skulle Harriet ha åberopat sig på sin uppriktiga om än syndiga trohet inför den man som drog sig mer och mer undan henne, dertill var hennes förderfvade själ för högsint; men han tillhörde henne, hon hade köpt honom — Gud, på hvilken hon icke trodde och djefvulen, som hon icke fruktade visste endast för hvad pris — och han skulle icke beröfvas henne af en annan, af någon som intet hade gjort, intet hade lidit, intet hade förlorat för hans skull. Hennes energi och list hade åter väckts till nytt lif vid första upptäckten af den fara, för hvilken hennes skatt hade blifvit utsatt. Hon hade fullkomligt fattat sin ställning. Ingen qviuna kunde tydligare än Harriet Routh hafva insett, hur fullständigt hjelplös en hustru är, när hennes mans kärlek öfvergifver henne och vinkas bort af en annan, och huru denna hjelplöshet tilltager genom hvarje kontrast mellan henne och hennes rival. Hon var alldeles ur stånd till den fruktlösa strid, det plumpa hån som äro vanliga qvinnors vanliga vapen i den olika kampen och skulle hafva föraktat att betjena sig af dem: men ödet hade försett henne med vapen af ett annat slag och en helt annan kraft, och dem ville hon använda. Routh egde ett klart och redigt förstånd, en hög grad af egenkärlek och en skarp blick, och ett vädjande till dessa egenskaper kunde, trodde hon, icke blifva utan sin verkan. Icke dess min