Göteborgsposten – 13 maj 1868, sida 1

samt af riksarkivarien Nordström, f. d. statsrådet. Fåhreeus och general Hazelius, hvilka, dock erkännande att en reform inom den civila förvaltningen är behöflig, förordade ett af reservanterna uppstäldt förslag, som äfven i flera punkter närmade sig utskottets, men hufvudsakligast skiljde sig från detsamma deruti att kollegierna ansågs böra bibehållas. Atven i Andra kammaren diskuterades utskottets betänkande med stor grundlighet, följaktligen endast af några få ledamöter. Det var också ett ämne, på hvilket alla ytlighetstalarne och eftersägarne icke vågade inlåta sig. Till och med hrr Siljeström, Key, Stråle, Carl Ivarsson, Rosenberg och Jöns Pährsson hade intet att säga. Do fyndiga frasernas illustra fyrverkare funno för godt att nu endast votera. Mot förslaget uttalade kammarrådet Kinmansson i ett längre och väl genomtänkt anförande många befogade anmärkningar. Med honom törenade sig rådman Falkman och häradshöfd. Staaff, hvilken sade sig endast vilja tillägga, att då i motionen angass såsom ett af syftemålen med densamma besparing i utgifterna för den civila administrationen, så förekom dock i utlåtandet icke ens någon antydan derom, att, derest reorganisationsförslaget genomfördes, några besparingar skulle åstadkommas. Utskottets förslag försvärades först och främst af hr Björck med stor talang, dernäst af kommersrådet Sjöberg, äfven i ett längre anförande, begge med stor sakkännedom; vidare af frih. v. Schulzenheim, som yttrade sig kortare, och slutligen äfven af C. A. Larsson, som talade kortast. Frih. Gripenstedt medgaf äfven att den civila administrationen borde förenklas, gillade derföre hvad utskottet i flera punkter föreslagit, men delade reservanternas åsigter i fråga om de olika målens behandling och föreslog en sammanjemkning af de begge stridiga förslagen, på det att representationen till ledning för regeringen måtte blifva ense om det som borde begäras. Vi skola i största kortuet meddela hvad inom begge kamrarne anfördes mot och för förslaget. Å ena sidan ansågs delsamma strida icke blott mot bokstafven, utan åfven mot andan i regeringsformen, som är fråammande för ministerstyrelse; det skulle med en oändlig massa med mål ytterligare belasta departementscheferna, hvilkas tid nu, sedan riksdag årligen hålles, redan är oskäligt tagen i anspråk; det skulle göra ett stort antal embetsoch tjenstemän beroende af godtycket och sätta dem i en osjelfständig ställning, hvarigenom staten skulle beröfvas de bästa tjenstemannakrafterna och de bästa moraliska karaktererna; det skulle befordra byråkratismen i stället för att minska den; det skulle medföra kollegiernas upphörande, hvilka dock alltid och med skäl ansetts utgöra ett värn mot godtycket; det skulle hafva till följd att det stora antal mål, som nu skyndsamt afgöras af ortmyndigheterna, blifva med vida längre tidsutdrägt behandlade vid häradsrätterna, som endast vissa gånger årligen sammanträda och af de vanliga ofta mindre erfarna domrarne kan man ej påräkna nödig sakkunskap för behandlingen af dessa mål; det vore för öfrigt mer än sannolikt att förslagets genomförande skulle åstadkomma ökade utgifter, men alls icke besparingar. A andra sidan försäkrades lika bestämdt, att förslaget ganska lätt kunde bringas i öfverensstämmelse med grundlagen; det skulle minska departementchefernas göromål, bland hvilka många kunde anförtros åt underordnade; tjenstemännens ställning skulle blifva lika sjelfständig som nu; infördes departementalstyrelser konseqvent, så skulle tjenstemännens antal kunna minskas med minst 40 proc., ehuru åtskilliga löner troligen måste höjas något, men i alla fall medföra stor besparing; att förslaget alldeles icke ledde till ministerstyrelse, emedan hufvuddraget i densamma, de underordnade tjenstemännens afsättlighet, komme att saknas; att den kollegiala formen mycket väl kunde bibehållas inom departementerna, der byråcheferna kunde utgöra ett särskildt råd eller konselj; att häradsrätterna i alla fall måste ombildas; att landtdomarne ogde lika stor sakkunskap som länsstyrelserna o. 8. v. Frih. Gripenstedt erinrade att man icke med skäl kunde anmärka något mot den säcerhet hvarmed de administrativa ärendena pehandlades; de atgjordes samvetsgrannt och