Göteborgsposten – 13 maj 1868, sida 1

vet ej hvad han tager sig för. Jag vandrar i mörkret medan floden stiger. Det hade fallit henne svårare att uthärda den svartsjuka, som förtärt henne i Homburg, än att uthärda den ovisshet som fallit på hennes lott efter hennes återkomst. Den häftiga, lidelsefulla svartsjuka som uppstått hos hennes egen häftiga natur, som så länge blifvit undertryckt att stillhet och lugn hade blifvit henne en vana, så länge intet hade oroat och bestridt hennes kärlek; men dessa egenskaper lemnade henne så snart den första profana hand hade lagt sig på hennes lifs enda skatt, glädje, straff, sysselsättning, driffjeder och betydelse för hennes lif. Trots allt sitt stillsamma sätt, trots allt sitt milda tal vistte Harriet mycket väl att det fanns en vild beståndsdel i det förtviflade i hennes kärlek till Routh, sedan han hade begått det brott som utstöter menniskan ur samhället och sätter blodsmärkret på henne. Hon hade älskat honom oaktadt de grundsatser, hvari hon hade blifvit uppfostrad oaktadt de förebråelser hennes samvete, som väl var dödt men hade haft en svår dödskamp, gjort henne; men nu älskade hon honom oaktadt sin instinkts ingifvelser, oaktadt det i hennes qvinliga känslor försiggångna omslaget, oaktadt hela hennes själ gjorde uppror deremot. Ju mer förlorad han var, desto innerligare hängaf hon sig åt honom, väl icke skenbarligen, ty hennes väsen hade mistat sin förra mildhet och hennes stämme sitt smekande behag men i sitt brustna, lidande hjerta. Hon älskade honom med förtviflan och vansinnig ståndaktighet, trotsade sitt