Göteborgsposten – 7 maj 1868, sida 1

—— — — — nade jag också heldre sjelf sett, men som jag nu verkligen kommit att hamna här och ej annorstädes, kan jag tyvärr ingenting göra åt den saken. Havre är för öfrigt en plats, som just för tillfället låter mycket tala om sig, bland annat och hufvudsakligast för sina igigantiska tillrustningar för den blifvande expositionen. Vär tid är expositionernas tid, det är nu afgjordt, och ännu innan de sista spåren hunnit bortsopas efter den verldsberyktade pariserexpositionen, som satte så många tusentals menniskor på benen och, som det påstås, till och med en och annan på kneken, denna universalexposition, som skulle för alltid betaga en och hvar lusten att mäta sig med verldens hufvudstad och hvars make man aldrig skulle få skåda; innan de sista packlådorna hunnit blifva hemförskafkade, innan de sista hammarslagen genljudat för att sälla den beundrade kolossen till marken, och innan de sista skofveltagen förkunnat att det gamla Marfältet, oaktadt sin tillfälliga glans och prakt, måste följa den oöfvervinneliga lagen att varda till jord igen, vågar redan det lilla Havre kasta en utmanande handske till Bin stora granne och åter bjuda den reseoch skådelystna verlden på en exposition, som man visserligen blygsamt nog endast benämner ett bihang till den stora pariserexpositionen, men som man på samma gång utlofvar skall komma att i många detaljer öfverträffa sina föregångare och rival. Hvarje dag dyker ett nytt öfverraskande förslag upp och, sannerligen, blir endast hälften af de lysande projekterna utförd, så skulle gamla Löparnisse, om han åter ville ta till vandringsstafven och begifva sig hit, bestämdt tå skäl att ännu kraftigare utropa sitt så dj—nm och stup innerli anfäkta mig, maken till — Havreboerna hatver jag aldrig skådat. Hela tillställningen liknar för öfrigt mycket en af dessa snöbollar, som skolpojkarne roa sig med att vältra och oupphörligt vältra omkring, tills den slutligen vuxit så stor att de ej mer orka röra den ur fläcken. Förslaget, som påstås ursprungligen hafva blifvit väckt af en enskild person, rörde sig först uteslutande om en maritim exposition och lades i händerna på en komite, som skulle behandla trågan och afgöra huruvida planen var verkställbar eller icke. Komitåen, som ej tyckes ha varit slägt med våra beryktade komiter hemma, hvilka så ovärdigt beskyllas för att aldrig uträtta något, kom snart här till den öfvertygelsen att iden ej var så ogalen, sökte och erhöll kejsarens och kejserliga prinsens nådiga protection för företaget, och saken var afgjord. Återstod att uppgöra detaljerna, och nu är det som rullandet begynner. Satte man sig så ned att behörigen klassificera de artiklar, som kunde anses lämpliga att figurera vid den blifvande utställningen, och sedan man väl hunnit ordna de olika föremålen från den nedersta sprinten i kölen till knappen på masttoppen, från den största Zrans-Atlantique till den minsta spån, som under namn af farkost klufvit eller ämnats att klytva en bölja, sedan med ett ord allt ombord och i land, som kunde hafva den aflägsnaste rapport med navigation, blifvit taget medi beräkning, reser sig ett ljushufvud upp och säger: Men, miva herrar, vi hafva ju glömt det allra vigtigaste på ett fartyg. Allmän förvåning. Hvad skulle det kunna vara? Jo, mina herrar, det är — lasten. Det blef gnistan i krutdurken. Det nya förslaget antogs med acklamation, och nu var gärdet uppgifvet, äfven lasten skulle represen teras vid den maritima expositionen (sans calembourg skulle här en fransysk skribent ej underlåta att sjeltbelåtet inflicka). Med ett ord, allt upptänkligt kan och skall exponeras, och man behöfver sålunda ej uteslutande vara beckbyxa, för att kunna njuta af det blifvande skådespelet. Då utställningen, från att vara uteslutande maritim, nu tagit steget fullt ut och blifvit allmän, började man allt ifrigare taga pariserexpositionen till modell och söka så mycket som möjligt närma sig densamma. Paris bade sin jardin resero6, som så högt prisades af de besökande och ansågs som ett litet paradis i miniatyr. Nå väl, låt oss skapa ett liknande. Paris hade sina aquarier, som gjordes så mycket väsen af och lofvade så mycket, som de, strängt taget, ej till fullo höllo, ergo, vi skola också inrätta aquarier, och dem som gå utanpå parisarnes ändå. Vi ha åtminstone ej brist på hafsvatten här. Paris