Göteborgsposten – 7 maj 1868, sida 1

fallna huset stannade han, emedan han ej ville att någon skulle se hvad han ämnade att göra. Och lyckan gynnade honom. Medan han obeslutsam stod vid ena ändan af den trånga gatan kom hans tant ut genom dörren. Hon begaf sig, som han visste, ut för utt uträtta sina små ärenden, som för det mesta bestodo i att pruta med frukthandlarne vid deras vagnar och köpa förskämda grönsaker hos månglerskorna. Hon skulle ej komma hem på någon stund hvarför han väntade tills hon tagit af vid motsatta hörn och rusade derpå in genom den öppna gatdörren och uppför den mörka trappan. Då Jim kommit in i rummet, som utgjorde hela hans boning, tillslöt han dörren och drog fram sin omsorgsfullt ihoprullade ullmadrass från väggen, som under tidigare dagar var betäckt med brokiga men nu genom smuts på de ljusa färgerna på det högsta bedröfliga tapeter och försedd med en half aln hög fotpanelning. Öfvanför densamma var ett hål, som ej var stort nog för att kunna blifva bemärkt på ett ställe, hvarest all slags bristfällighet hörde till tingens vanliga ordning och i detta hål stack Jim in sin hand. Det låg en betydelsefull färdighet i det sätt hvarpå han gjorde detta. De smidiga fingrarne besuto en böjlighet, skicklighet och noggrannhet i känseln, som skulle hafva bedröfvat enhvar som hyst ringaste deltagande för gossen, om det funnits någon sådan. Var Jim Swain icke redan en tjuf, egde han dock i hvarje händelse några af de härför nödvändiga fysiska egenskaper. Straxt derpå drog han tillbaka sin smidiga hand och betraktade noga det föremål, som han tagit ut ur hålet i väggen. Hau vred och vände på det,