Göteborgsposten – 1 maj 1868, sida 2

konomi och vältalighet. För att han skulle :rsfara sanningen om kriget och kärleken, utan ut lära det på sin egen bekostnad, måste förna till hans stora missnöje omskapa honom till en liten pudel. Ah! —Jutbrister Journ. des Db. i en analys af denna bok — om alla Europas furstar kunde i detta ögonblick af sina goda andar och våra tvingas att under några timmar springa omkring på fyra fötter! Om en välvillig få lät dem genom en sådan metamorfos sjelfva höra hvad som säges angående militärlagarne och armåernas tillökning, icke inom de officiela kretsarne der man aldrig är utsatt för att bära påsen på ryggen, utan i kojorna, verkstäderna, backstugorna, kortligen öfverallt der man i egen person får betala blodskatten! Hvad de då skulle få veta, huru mycket de officiela beskrifningarne öfver den allmänna glädjen vid bebådandet af en ny utskrifning äro värda! hvad de då skulle bli visa och fredliga! Men, ack! Dagens s utöfvar endast i Tokarnes lyckliga land sin välgörande trollmakt! Se der orsaken, hvarför Europa, från norr till söder och från öster till vester, endast är en ofantlig arsenal; se der, hvarför all handel ligger nere, utom salpetershandeln; se der, hvarför alla fabrikanter beklaga sig, utom vapenfabrikanterna! Ack! goda föer, vi bedja derom såsom en nåd, ett slag med trollspöet! Vi måste likväl erkänna, att man ibland utan något underverk återkommer till fredliga känslor, åtminstone när man icke är kung. Ni minns väl, huru länge Jaques Bonhomme dyrkade de krigiska lekar, i hvilka han likväl gjort så stora förluster på det första kejsardömets tid? Vi kunde ej sjunga om annat än ära och seger, om lagrar och krigare; vi voro stolta öfver att vara fransmän, då vi betraktade kolonnen, på hvilken står stoden af den hjelte, hvars eröfringar sist verkat det, att Frankrike öppnades för den främmande invasionen; vi förbannade det trolösa Albion; vi erinrade oss med stolthet, att vi haft det tyska Rhen i vårt glas. I alla våra vådeviller buro första älskarne löjtnantsepåletten, och deras fäder, generalerna från stora armöen, välsignade dem från himmelens höjd, deras sista boningParadiset var en filial af Invalidhuset, och vi gjorde en revolution för att straffa en konung som vägrat att utan rim eller reson låta oss utgjuta vårt blod i strömmar. Hvad tiderna äro förändrade! På våra teatrar tillhöra våra oskulders och våra stora koketters hjertan endast läkarne, ingeniörerna och konstnärerna. De oöfvervinneliga krigarne i den Scribeska komedien äro i dag ersatta af den morske Achilles och gendarmen Gerom6. Efter Berangers gamle sergeant och gamle korporal ha kommit Pandore och hans matros. Den föregående epokeas populäre målare var Horace Vernet, som städse visade oss de franska soldaterna såsom glädtiga segrare. Alla våra målare kunsa nu endast visa oss kriget under dess bedröfligaste sidor. Meissonier visar oss Napoleon I blek och dyster återkommande genom snön från detta Ryssland, der han spelat om och förlorat väldet öfver verlden. De enda taflor, som å utställningarne vinna framgång, äro de, på hvilka man ser sårade mödosamt framsläpa sina stympade lemmar, eller sorgtyngda scldater som nedlägga sina kamrater i en graf, hvilken kanske skall dagen efter åter öppnas för dem sjelfva. äpörr ville vi endast se krigsmedaljens vackra sida; nu kunde vi endast förmås att se afvigsidan. Vi hafva återgifvit dessa yttranden i det franska bladet, emedan dylika numera förekomma i nästan alla sjelfständiga franska organer. Man kan häraf sluta till, huru föga populärt ett krig s. n. är i Frankrike, kanske likväl icke så mycket kriget som det nu rådande odrägliga osäkerhetstillståndet med dess rustningar och tunga bördor samt sväfvande rykten, de der förlama all affärsverksamhet och hålla industrien i dvala. Mellan Niel, som inom kejsarens råd representerar det krigiska partiet, och Rouher, sredsvännen, påstås en så stark meningsolikhet råda, att endera måste snarast afträda. Från Italien skrifves, dat. Turin d. 24 April: Prins Humberts kyrkliga vigsel med prinsessan Margaretha egde i går rum med all den prakt, som brukas inom det savoyiska huset. Erkebiskopen af Turin har hållit ett tal, uppfylldt af tillgifvenhet och aktning för dynastien. Tvenne andra prelater, erkebisko pen af Udine och biskopen af Savona, hollo baldakinen öfver den unga makans hufvud och de bevistade äfven om aftonen dinern i kongl. palatset. Efter dinerns slut begaf sig den kongl. familjen med alla gästerna till stora teatern, der de nygifta föreställdes de 8 —