Göteborgsposten – 1 maj 1868, sida 2

XIV. Ännu ett igenkännande. Samma dag, som hade varit vittne till att mr och mrs Carruthers lemnat Homburg och tillträdt den resa, hvars mål var London, erbjöd denna stad hvad vädret beträffade en angenäm anblick. Solen sken varmt och klart. Höstens svårmodighet och mildhet uppfyllde luften, förlänade de prosaiska gatorna sin poetiska tjusningskraft och inverkade känsligt och omisskänneligt på dennn stads prosaiska innevånare. Folk som hvarken förrättningar eller nöjen eller en förening af begge delarne kallade bort från deras hem, gingo dock ut den dagen och redo, åkte eller promenerade, emedan vädrets sällsynta skönhet och behag fordrade en sådan hyllning. Fruntimmer och barn färdades i parkerna, och hade löfvet icke legat på marken och en egendomlig suck då och då låtit höra sig ibland träden — ett ljud som det öra, hvilket en gång har lärt att urskilja det, aldrig underlåter att uppfånga när sommaren är försvunnen — skulle man trott att sommaren ännu ej lemnat sin herrskarespira. Den lifligaste gatan i London, Piccadilly, såg mycket liflig ut denna eftermiddag, i det alla fönstren i de få hus som på minsta sätt kunde göra anspråk på propret6 och skönhet, strålade i solen, och en i förhållande till årstiden förvånande massa vagnar färdade fram och tillbaka på den breda, ojemna körbanan. Green Park var full af menniskor likasom om sommaren och i den breda gången innan