Göteborgsposten – 1 maj 1868, sida 2

—— —— — CöC— för staketet gingo ensamma fotgängare obesvärade af vädret som det bäst tycktes dem. De få bänkarne voro fullt besatta af menniskor, af hvilka några voro sysselsatta med att läsa, andra rökade och andra återiger lekte med små barn. Icke heller var det brist på barnvagnar lika litet som på gamla herrar som svuro öfver dem. Då denna i sitt slag enstaka dag var i sitt högsta flor, kom Harriet Routh nedför den gata vid hvilken hon bodde, begaf sig öfver Piccadilly och trädde in i parken. Hon var som alltid mycket tarfligt klädd och hennes väsen hade icke mistat något af dess vanliga lugn. Icke dessmindre skulle man vid närmare betraktande hafva funnit att hon såg ut och drog andan som en menniska, hvilken behöfde frisk luft, rörelse och frihet och att de personer bland hvilka hon befann sig ehuru de voro henne likgiltiga, ja måhända alldeles icke bemärktes af henne, dock utöfvade ett helsosamt inflytande på hennes fysiska tillstånd. Hon gick ej öfver gräsmattan utan långsamt och med ögonen vända mot jorden utåt den breda gången vid staketet. Emellanåt såg hon upp och upplyfte hufvudet liksom för att inandas så mycket som möjligt af den friska luften men antog derpå åter sin förra lutande ställning och fortsatte sin gång. Hennes ansigte hade ett uttryck af djup tankfullhet, ett utseende som om hon bar på ett ämne hon hade beslutat att genomtänka, betrakta från hvarje synpunkt och bringa till slutligt afgörande. (Forts.)