Göteborgsposten – 1 maj 1868, sida 1

? 2 Distriktläkarne i Göteborg. K. M:t har genom bref af d. 27 sistl. Mars medgifvit att innehafvarne af distriktläkarebefattningarne här i staden må, på de i k. kungörelsen d. 17 Okt. 1840 bestämda vilkor, åtnjuta tjenstårsberäkning lika med de i statens tjenst anstälda civilla läkare. Emigrationen. Ångf. Hero undergick i går besigtning och bestämdes antalet passagerare för fart öfver Nordsjön till 483. Med Hero i dag och Cato i morgon afgå c:a 750 emigranter till Hull, Göta artilleri-reg:te. Styckjunkare-examen har i veckan aflagts af 1:ste konstapeln N:o 3, Bonander, af 2:dra batteriet; 2:dre d:o N:o 10, Pettersson, af 3:dje; 2:dre d:o N:o 97, Landström, af 11:te och artilleristen N:o 109, de la Motte, af 3:dje batteriet. Examina ha denna gång aflagts till examinatorernas synnerliga belåtenhet, Poliskammaren, Till poliskommissarie i 4:de distriktet i ledigheten efter utnämnde stadsfiskalen i Karlshamn hr O. N. Kant utsågs i går landtmäteri-auskultanten s. d. löjtn. i dansk tjenst hr J. C. Iuttropp. I Carl Joh:s förs:s sparbank har under sistl. April månad å 8 nya och 40 äldre motböcker insatts 2,568 rdr 75 öre och uttagits i 29 poster 1,643 rdr. Carl Joh:s förs:s brandkår. Sistl. Måndag egde sammanträde rum med samtlige vid denna kår anställda beställningspersonor, dervid dess chef kapt. H. B. Sehuts dels tillkännagaf att såväl kårens som Brandoch Sprutstyrelsens verksamhet i följd af kommunens förening med staden komme att sagde dag upphöra, dels ock uttalade kommunens varma tacksamhet till alla de personer, som under många år ådagalagt nit och uppoffringar i brandväsendets tjenst. Litterärt. I bokhandeln har nu utkommit tredje upplagan af Victor Rydbergs märkliga bibelkritiska verk: Bibelns Lära om Fristus, tillökadt med dessa tvenne nya bilagor: ÅOm menniskans förut-tillvaro och -Genmåäle till biskop Beckman. Sjelfva hufvudarbetet är för vära läsare till sin tendens så allmänt kändt, att vi icke behöfva här inlåta oss på någon analys. Deremot torde uppsatsen Om menniskans förut-tillvaro böra framhållas såsom en så genomträngande, klar och kritisk studie, att den måste komma att väcka en ny storm inom de ortodoxas läger, såframt dessa icke föredraga att hylla taktiken att inhölja sig ifullkomlighetens mantel och, obekymrade om allt, iakttaga den orubbliga stelhetens ståndpunkt. I afhandlingen Bibelns Lära om Kristus stannar förf,, såsom bekant, i slutet af sin undersökning vid satsen, att Kristus är icke Gud, utan den förstfödde af många bröder; att Kristus äfven i sitt preexistentiela tillstånd tillhör den klass af begränsade väsen, till hvars frälsning han var förutbestämd: han är från begynnelsen menniska, mensklighetens prototyp och ideal. Denna sats har förf. ytterligare utvecklat i afhandlingen ÅOm menniskans förut-tillvaro, i hvilken han söker visa, att läran om menniskans preexistens var från urminnes tider en trossats hos egypter och perser, ett filosofem bland greker och romare, en hufvudäsigt hos den judisk-alexandrinska teosofien, och att hon framträder bestämdt i nya testamentet såväl som hos dettas första utläggare, tills religionsstriderna vanställde bilden. Med förkärlek håller sig förf. till Paulus, den nytestamentlige förf. som, jemte förf. till Hebreerbrefvet, skarpast och bestämdast definierat denna doktrin. Förf. säger: Preexistensläran förutsätter en idverld och en sinneverld och finner denna förutsättning bekräftad i nya testamentet. Hon förutsätter en mensklighetens urbild i ideverlden och en hennes afbild i sinneverlden, urbilden och afbilden förhållande sig till hvarandra såsom det andliga till det sinliga, och hon återfinner denna förutsättning i Paulus älsklingslära om den himmelske och den jordiske Adam. I det hon förlägger skapelsens ursprungliga enhet och afslutenhet till idverlden, blir den sanna universalmenniskan icke den jordiske Adam, utan den himmelske, och hon återfinner detta antagande i Paulus lära om den förstfödde såsom menniskoandarnes prototyp, i och till hvilken dessa äro Åskapade. Gentemot honom såsom stamfader till det andliga i menniskoslägtet återfinner hon den jordiske Adam såsom stamfader till det köttsliga: den senare blir begynnelsepunkten till utvecklingen i sinneverlden; den förre blir vändpunkten och slutpunkten. Försoningen (mellan den himmelska delen, anden, som förnedrag genom sin klädnad i köttet, och den jordiska, köttet) som förnuftnödvändigt sker igenom den him