Göteborgsposten – 1 maj 1868, sida 1

Clare hade kallat den gamla qvinnan så — emedan — emedan jag visste ingenting — ingen sade mig ju något, och det skulle hafva sett ut som om jag hade velat tadla onkel. Men det smärtade mig ganska mycket, dock nu — nu är jag så lycklig. Stora klara tårar tindrade i hennes ögon, men aftorkande dem och fattande den gamla qvinnans hand sade hon med en ung flickas glädtighet: — Ni får ej hata mig längre, amma Ellen, ty nu skall master George och jag blifva riktigt goda vänner! — Hata er, min goda miss? sade mrs Brookes som var för gammal att rodna men helt säkert var till mods som om hon hade gjort det. Hur kan ni falla på sådana tankar? Hvem kunde väl hata er? — Ni, min kära trofasta gamla amma! Men nu är allting godt och väl, och amma Ellen, sade hon i en allvarsammare ton, jag är öfvertygad om att vi ha mr Felton att tacka för hela den hugnesamma förändringen. I det ögonblick jag såg honom, kände jag att han hade kommit för att uträtta något godt. Det är sannt, onkel skrifver att man ännu ej erhållit någon underrättelse om mr Feltons son. Ni har väl aldrig sett honom, amma? — Ack, min Gud, nej, kära barn och icke heller hans far förrän den dag han kom hit. Mr Arthur är född i Amerika. — Hade han aldrig förr varit i England? Hade mrs Carruthers aldrig sett honom? — Nej, aldrig. Han hade lofvat sin far, att det första han gjorde skulle vara att besöka sin tant, men han