Göteborgsposten – 29 april 1868, sida 1

hållas åt sådane fiskare, som under storsjöfiske förlorat sina ankaren. Dessa ankaren komma för sådant ändamål att till Egersund och Aaalesund i Norge medtagas af det kronans sartyg, som innev. år afsändes till hjelp för fiskerierna i Nordsjön. Industririddare. Rörande de i vårt senaste Måndagsnummer omnämnde tvenne bedragare, hvilka i Stockholm utprånglat falska vexlar, berättar Nya Dagl. Alleh. följande närmare detaljer: Vid påsktiden infunno sig i Stockholm tvenne unga män, som uppgåfvo sig vara amerikanare och heta Hardy och Lyons. Det lyckades för dem att, emot vexlar på London, i tvenne härvarande bankinrättningar förskaffa sig penningar till ett belopp af 1,150 pund sterling, Man började emellertid misstänka, att det ej stod rätt till med vexlarnes beskaffenhet, hvilket ock besannades samma dag de utbetaltes. Industririddarne hade skyndat sig att med posten afsända större delen af beloppet, men direktören för en af nämnda bankinrättningar hade vidtagit lämpliga åtgärder för att få rätt på den ene gynnaren och infann sig med honom sent på aftonen i posten, då han förmåddes att lemna från sig postqvittot, mot hvars återställande brefvet omsider återbekoms. Härmed voro 750 p:d sterl. räddade, och för de återstående, som de sade sig hafva disponerat, lemnade de tull säkerhet i engelska aktier. De fingo nu resa och begåfvo sig till Göteborg, men konstapeln Andersson följde dem för att dem ovetande öfvervaka deras rörelser. I Göteborg betalte herrarne ganska riktigt de resterande 400 p:d sterl. och lemnade så Sverige, der de visst icke gjort några goda affärer. Dessa industririddare, som uppträdde på ett elegant och förtroendeväckande sätt, lära utomlands hafva begå t flera och betydande bedrägerier. Sålunda hafva de i Wien förstått att hos ett köpmanshus tillnarra sig 7.000 p:d sterl. Vidsträcktheten af den industri, som de bedrifvit, är ännu ej känd, men tills vidare är deras verksamhet afbruten, ty enligt hit till öfverståthållareembetet ingången underrättelse hafva de begge herrarne, på anklagelse af polisen i London, blifvit häktade i Hamburg. Deras rätta namn äro Martens och Grey. Det kan tyckas, att dessa bedragare sluppo alltför lätt härifrån, om också bankinrättningarne fått sina penningar tillbaka, men det är väl anledning förmoda, att de ändå få sivt välförtjenta straff. Till ofvanstående kunna vi lägga, att de ifrågavarande båda herrarne efter sin ankomst till Köpenhamn på resan härifrån Göteborg fortsatte sin industri, i det de der försökte utprångla falska engelska banknoter. Efter deras afresa telegraferade Köpenhamnspolisen om dem till Hamburg, der de inlogerat sig på Linggs hotel, den ene af dem kallade sig Philip Leon. Får man tro hamburgertidningen Reform skulle de dock lyckats undkomma från Hamburg. Loriniska operasällskapet i Kristiania Sistl. Fredag gaf sällskapet sin första föreställning å Kristianias teater, dervid Il Trovatore uppfördes. En rec. i Morgenbladetyttrar derom: Det intryck man fick af italienska operasällskapet, betraktadt i sin helhet, var så gynnsamt att man med skäl kan lyckönska vår publik till att ha fått anledning här höra ett så godt sällskap. Vi kunna icke vänta att få Europas berömdheter hit upp, men några af de konstnärer som nu uppträda här, skulle kunna låta höra sig på hvilken scen som helst. M.ll Lucia Cari har en kraftig, fyllig och klangfull alt, en betydlig och skönt utbildad teknik och ett liffullt energiskt föredrag. Som Azucena gjorde! hon derföre i hvarje hänseende mycken effekt och aflockade i vissa scener publiken stormande bifall. M:ll Maria Calisto har en vacker, icke mycket stor, men smältande, behaglig och jemn sopran, efter hvars ressurser hon så väl afpassar sitt föredrag och begagnar sig af en tillräcklig teknik att hon derigenom och sin intagande apparition i öfrigt genaat eröfrade sin del af publikens gunst vid sidan af m:ll Cari. Tenoren hr Bentami har en röst som på det hela taget icke är synnerligen betydande eller särdeles utvecklad, men som dock har en afgjord tenorklang äfvensom renhet och jemnhet. Som Manrico fyllde han väl sin plats. Hr Pantaleoni har en klangfull och effektfull baryton och framstod i flera scener som en duglig dramatisk sångare, hvars öra dock tyvärr understundom sviker honom. Olyckligtvis sjöng han allaredan i sitt första soloparti temligen falskt, dock torde det måbända varit mest passande, om vid ett första uppträdande och innan man i öfrigt visste hvad sångaren dugde till några åhörares dom icke funnit det strängaste uttryck, ett sätt att uttrycka sin missbelåtenhet som för utlänningen betyder annat och mera än här.) Hr P. visade sig, som sagt, i öfrigt vara en sångare af icke ringa duglighet. Basisten hr Cornago fyllde sin plats, men hans röst är hvarken särdeles stor eller utpräglad. Operans utförande var i sin helhet godt. Körerna hade man likvisst fått mer eller mindre väl sammansjungna, med undantag af soldatkören i 3:dje akten som gick mycket tillfredsställande. Vi tvifla ingalunda på att dessa operaföreställningar skola komma i stor gunst hos allmänheten, åtminstone var bifallet mycket lifligt. Leonoras och Manricos duett i Miserero-scenen måste gifvas dacapo och efter operans slut inropades först m:llerna Cari och Calisto och derefter de öfriga uppträdande. Från Lysekil skrifves till Red. d. 25 d:s: Blåsig och kall väderlek har på den senare tiden här varit rådande. Enligt i dag hit ingånget telegram har