Göteborgsposten – 29 april 1868, sida 1

— Ni glömmer, sade mr Oarruthers i en lugn ton, som icke dessmindre visade mr Feltons snabba fattningsförmåga, att han hade begått ett allvarsamt fel, och ända till fullkomlighet innebar den mest stolta tillrättavisning, ni glömmer att miss Carruthers är arfvinge till Poynings. — Ja, i sanning, det gjorde jag, svarade mr Felton hjertligt, och jag ber er och henne förlåta mig det; men åtminstone skall jag aldrig glömma att hon är den mest förtjusande unga flicka jag någonsin har sett i mitt lif. Och som en hemlig ingifvelse bragte honom att framställa den frågan, George hade längtat efter att höra, men ej vågat sjelf göra, tillade han: — När kommer miss Carruthers till London? — Endast tre eller fyra dagar innan vi skola vara der, antager jag, svarade mr Carruthers, hvarpå han plötsligt vände sig om mot mrs Carruthers som om han hade fått ett lyckligt infall, hvilket kunde bereda henne en ytterligare tillfredsställelse: Hvad menar du min bäste vän om jag skulle bedja Clare taga Brookes med sig. Skulle du ej önska att ha henne hos dig medan du är i London? Till svar på sin mans vänliga fråga vände mrs Carruthers ett ansigte som var fullt af sorg emot honom. Ett ögonblick var det glödande rödt och blef derpå likblekt, hennes ögon riktades på George med ett uttryck af tvifvel, forskande och ångest, som uppfyllde honom med oro, och hon utsträckte sina händer med en afböjande rörelse. — O nej, nej, sade hon, jag kan ännu ej uthärda att