Göteborgsposten – 29 april 1868, sida 1

se henne — jag förmår ej — jag vet icke — det är något, det är något. Hade mr Carruthers och Mark Felton icke blifvit alltför oroade för att hafva kunnat tänka på något annat än mrs Carruthers sinnesrörelse, skulle det hafva öfverraskat dem, att då de begge ifrigt närmade sig henne, försökte George ej att göra detsamma. Väl reste han sig upp, men det var endast för att skjuta sin stol tillbaka och gå ur vägen för dem. Mr Carruthers frågade henne ömt, hvad som fattades henne, men hon svarade honom endast genom att lägga sitt hufvud mot hans bröst med ett häftigt snyftande. Då d:r Merle hade besökt mrs Carruthers och tillsagt att den sjuka på intet sätt finge oroas men ej förbjudit den påtänkta återresan till England, sedan det blifvit beslutadt att hon ej skulle taga afsked af sin bror och sin son, hvilka skulle anträda sin resa följande morgon, kom mr Carruthers, under det han om aftonen satt vid sin hustrus säng, hvarest hon då låg i en lugn sömn, till den öfvertygelsen att den gamla amman på ett eller annat sätt var invecklad-i den hemliga katastrof som föranledt mrs Carruthers själsskakning. Denna tanke förorsakade honom häftig smärta. Det måste alltså hafva varit något, som hade afseende på hans hustrus tidigare lif, något hvari han och det närvarande icke hade någon del. Mr Carruthers såg mycket gammal, medtagen och bekymrad ut då mörkret inträdde och nattblåsten uppstod och hven och tjöt hänöfver Taunus. Han började ifrigt och innerligt att längta hem. Det förekom honom så underligt att stän