Göteborgsposten – 27 april 1868, sida 1

i beröring med något af det slaget och hvarje ny sak lätt oroade mr Carruthers till Poynings och bragte honom ur sattning. Men han var ej den som skulle försumma någonsomhelst uppenbar pligt och hade med hela det förstånd han egde (hvilket ej vill säga mycket) och hela sitt hjerta (hvilket var vida mer än han och någon annan trodde) uppoffrat sig för den omsorg, uppmärksamhet och foglighet som den sjukas tillstånd fordrade. Från första början hade mrs Carruthers varit istånd att inse allt detta utan att likväl kunna göra sig reda derför och valde omedvetet det bästa sätt hvarmed ett sinnelag som hennes mans kunde behandlas, i det hon visade den fullständigaste undergiivenhet, en nästan egensinnig längtan efter hans närvaro, en fullkomlig glömska af den förr som oföränderlig betraktade lagen, enligt hvilken allt som angick mrs Carruthers till Poynings beqvämlighet och välbefinnande skulle såsom något, hvilket föll af sig sjelf, hafva företrädet framför alla andra sublunariska ting. Ja, det var egentligen endast i teknisk bemärkelse som dessa med hänsyn till den lilla verlden på Poynings hade blifvit betraktade som sublunariska. Dess innevånare bekymrade sig oändligt mindre om kungar och kejsare, än om noggrannheten af mr Carruthers rakvattens temperatur, och den punktlighet hvarmed mr Carruthers frukost-, middagsoch aftonmåltid anrättades. Det hade aldrig fallit hans hängifna och pligttrogna hustru in, att det någonsin kunde inträda en förändring i denna grundregel för lifvet på Poynings, och på det sättet hade de mera ytliga felen i en i grunden värdig mans karakter blifvit befästade genom hans