Göteborgsposten – 27 april 1868, sida 1

efter instinkt, under det att kammarens öfriga ledamöter stödja sig vid något högre fakulteter än instinkten? Beskow säger: ÅFörståndet aflar klokhet, förnuftet dygd. Om nu, såsom vi hålla före, det oftanämnda beslutet vittnar hvarken om förstånd eller förnuft, så kan man ju antaga såsom en möjlighet, att de förutnämnda celebriteterna skola allt mera aflägsna sig, eller aflägsnas, från ett parti, som i vigtiga frågor endast ledes af instinkten? I så fall blir gränsen mellan intelligensens och icke-intelligensens män inom Andra kammaren allt mera utpräglad. Om så blir förhållandet, torde landtmannapartiet snart gå sin upplösning till mötes och nödgas antaga en ny skepnad, blifva än mera representant för den krassa, ohejdade egennyttan, och derjemte kreera nya ledare, hvilka högre uppskatta en sådan utmärkelse, än det verkliga anseendet, som icke på den vägen kan vinnas, Hvilka egenskaper man än vill tillerkänna detta parti — konseqvens eger det icke. Då hr Wigarts motion häromdagen behandlades — den afsåg tre procents beskattning å de enskilda bankernas sedelutgifning — så hade konseqvensen bort mana alla dem som hittills bekrigat dessa banker, att nu söka: genomdrifva nämnde beskattning; men så skedde icke. Motionären, som icke funnit understöd hos bevillningsutskottet, erhöll ej heller biträde i Andra kammaren, vidare än att hr Indebetou och några få till förordade en beskattning att utgå med 1 procent å nämnde bankers högsta sedelutgifningsbelopp. Men icke ens denna modifikation godkändes. Och hvarföre? Jo, emedan troligen instinkten sade privatbankernas ifriga motståndare, hvilka tillika äro privatbankskunder, att ifrågavarande beskattning, som tillfölle staten, egentligen skulle drabba låntagarne, och för dem hade man i Andra kammaren ett känslofullare hjerta. Vi klandra visst icke att hr Wigarts motion aflifvades; men vi framhålla beslutet derom endast såsom ett ytterligare bevis på den gamla satsen: hvar och en är sig sjelf närmast. Den särdeles vigtiga frågan om inrättandet af ett särskildt statsdepartement för jordbruket och kommunikationerna, och i sammanhang dermed förslaget om vissa till K. M:t ingifna ärendens at mindre betydenhet handläggning omedelbart af departementscheferna, har inom begge kamrarne icke rönt framgång. Åtskilliga mer och mindre väsentliga omständigheter hafva dertill medverkat. Det är dock uppenbart att denna fråga, eller dessa trågor, inom en icke långt aflägsen framtid måste lösas. Att jordbrukets angelägenheter måste behandlas inom ett särskildt departement, är så uppenbart, att derom intet tvifvel kan uppstå; men å andra sidan är det ganska förklarligt att särdeles inom Andra kammaren förslaget om en tillökning af statsrådens antal skulle möta motstånd, väsentligast föranledt af sparsamhetsskäl och dernäst på grund af den föreställning att genom en förändrad delning af göromålen dessas behöriga handläggning ändå skola medhinnas. Men man förbiser härvid det egendomliga förhållandet hos oss, att ett ofantligt stort antal mål, enligt vedertagen sed, i ordets hela bemärkelse dragas under K. M:ts pröfning, och fastän de äro af ytterst ringa egentlig betydenhet ändå ofta äro ganska invecklade och tidsödande. Om denna rättighet att gå till kungs inskränkas, skall missbelåtenheten dermed sannolikt ganska länge blifva stor, och allmogens representanter torde i första rummet motsätta sig denna inskränkning. Att tilldela hvarje departementschef rättighet att afgöra vissa mål, skulle utan tvifvel framkalla hos allmänheten den föreställning, som riksarkivarien Nordström antydde, då han ordade om de åtta konungarne hvarmed nationen hugnades i stället för en. Att såsom en möjlighet antaga det finans-, civiloch ecklesiastikministrarne allt framgent skola medhinna handläggningen af alla kuranta göromål och derjemte utarbeta de stora frågorna som föreligga, är rent af en galenskap. Diskussionen inom begge kamrarne rörande konstitutionsutskottets betänkande om de ifrågasatta förändringarne i regeringsformen, förlorade allt intresse sedan justitiestatsministern i Första kammaren förklarat, att han ej hyst någon särdeles förhoppning att det kungliga förslaget nu skulle godkännas, sedan riksdagen tillsatt ett särskildt utskott för att behandla hr Björcks motion om ändringar i administrationen. Man drog deraf den slutsats