Göteborgsposten – 22 april 1868, sida 1

— — — Han fick också skäl till sin mötvilja. Vid afslutningen hade han gjort sig förtjent af den stora guldmedaljen, men han fick höra att denna blifvit oförtjent tilldömd en slägting till en af professornerna och att han sjelf blott skulle få den mindre silfvermedaljen. Han vägrade att mottaga denna och icke ens löftet om att han nästa år skulle få guldmedaljen och komma till Rom kunde förmå honom att underkasta sig denna orättvisa, ehuru Rom utgjorde målet för hela hans själs längtan. . Man kan lätt tänka sig hvilken strid härvid mäste ha försiggått i ynglingens bröst. Men till Rom måste han, och han räknade ut att han genom ett ytterligt sparsamt lefnadssätt skulle kunna bege sig dit. Slutligen företog han jemte sin broder färden och till sist skådade han Itaiiens klassiska jord. Men han kom aldrig längre än till Milano och fick der se en tafla af Giulio Romano. De unga vandrarnes respenningar voro der slut, och omildt bemött af en person till hvilken han i denna stad vände sig, måste han anträda återvägen till hemmet, ehuru han alltjemt visste med sig att han måste till Rom, ty allt hvad konsten i hans tid alstrat kände ban vara falskt: man måste återvända till Rafael och till antiken. På färden tillbaka till norra Europa uppehöll sig Carstens i Schweiz, men hann slutligen tillbaka till Libeck, der han insjuknade i en bröstäkomma. Hans moder hade aflidit i en liknande. En målare i Lubeck, Overbek, boende i huset midt emot det hvarest den sjuke bodde, hörde en dag en af O. komponerad sång, känd i Sverige med orden: Jag helsar dig fredliga flagga sjungas från huset midt emot. Han underrättades på tillfrågan om hvem som bodde der, att det var en fattig dansk konstnär som vore sjuk och behöfde hjelp. Han gick upp till den sjuke, och ster blef hans öfverraskning, då han der fann väggarne betäckta med de herrligaste antika teckningar och målningar alla i aqvarell, ty i olja målade Carstens aldrig. Han återställdes och blet slutligen anställd som lärare vid konstakademien i Berlin mot en årlig lön af — 100 preussiska thaler. Han var lycklig som ett barn öfver denna sin första fasta lön. Som hans rykte för de arbeten han utförde växte alltmera, så fick han slutligen ett kungligt stipendium, så att han kunde tillfredsställa sin åtrå att komma till Rom. Han var då 38 år gammal, och han sade sjelf att hans inträde i verldsstaden var hans lifs skönaste ögonblick. Men då han första gången vandrade uti Rom kom det plötsligt en kall vindflägt, och han kände en stickning i bröstet; det var hans gamla sjukdom som återvände, det var dödsengeln som klappade på hans hjerta i detta samma ögonblick, som hans varmaste önskan blifvit uppfylld. Men sådan lifsenergi hade denne man, att på de fem år, hvilka ännu återstodo af hans lif, skapade han hela den nyare konsten. Han visade i ett antal oqvareller sin uppfattning af densamma och uppretade derigenom hela den gamla skolan emot sig. Det var dock tvenne personer som uppfattade honom, och slutligen insteg i hans sjukrum, der han ännu på sina sista dagar arbetade, en yngling som bad honom blifva hans lärare. Jag är doende, förklarade härtill Carstens, men gå till naturen och till antiken, så har du dina läraret. Denne yngling var Thorvaldsen, som sedermera ofta förklarade, att han hade Carstens att tacka för allt hvad han gjort. Det är kulturhistoriens stora seger, slutade tal., att hon lyfter det täckelse, som höljer de glömda, samt att hon visar, det historien ej är något tillsalligt. Eldsvådor. Sistl. påskafton nedbrunno totalt hemmansegarne A. P. Perssons och Johannos Svenssons i N:o 3 Lingome Wärö socken Halland gårdar. Svensson fick sin mesta lösegendom bergad; men för Persson, hos hvilken elden uppkommit genom oförsigtighet vid stensprängning nära uthusen, hvarest eld fattade uti taken, som voro täckta med halm, lyckades man blott rädda kreaturen undan lågornas rof. Båda egendomarne voro assurerade i socknens enskildta brandstodsbolag. Natten till i Onsdags nedbrann en, hemmansegaren Anders Gustaf Hultn i Gatan, Wiby socken i Nerike tillhörig spanmålsbod, innebållande, såsom man antager, omkring 50 tunnor spanmål, deraf 40 t:r hafre. Man tror sig ha anledning antaga, att elden efter förutgången inbrottsstöld blifvit anlagd. Det nedbrunna var högst lågt brandförsäkradt. D. 7 d:s nedbrann genom vådeld samtl. åbyggnaderna till åboen Per Perssons i Sandåkra i Skåne hemman, hvarvid en del svin och fårkreatur blefvo innebrända jemte hela egarens förråd af spanmål, som ej lärer varit obetydligt. Om eldens uppkomst har man inga säkra underrättelser, men det antages såsom troligt att en svagsint yngling, son på stället, varit på ett eller annat sätt vållande till olyckan. Vårtecken. Från mellersta delen af länet skrifves att under senare tiden ostliga och nordostliga vindar varit rådande med kylig luft. Ett och annat vårregn har fallit och verkat välgörande och uppfriskande på jorden. Vårarbetet pågår ötverallt, dock visar sig, tyvärr, i allmänhet brist på utsädesspanmål, hvilken af landtmannen måste dyrt betalas. Olyckshändelse. Från Lysekil skrifves till Red. d. 18 d:s: Under gårdagen inträtfade den beklagansvärda olyckshändelsen att