Göteborgsposten – 22 april 1868, sida 1

väckt misstankar hos Clare om hvem han var? Erinrade sig Clare honom? Tänkte hon på honom? Skulle hon förlåta honom, när hon blir underrättad om allt. Dessa och andra dylika frågor gjorde George Dallas sig sjelf förgäfves, under det han uppläste för sin mor ett nytt kapitel af sin roman, som visst icke vann i effekt genom hans tankspriddhet; men icke dessmindre behagade det hans åhörarinna, som icke lade märke till hans distraktion; och under det han höll på att göra paketet färdigt till posten, beslutade han, att han nästa dag skulle anförtro Harriet allt och handla i öfverensstämmelse med hennes råd. Fram mot aftonen började det blåsa och en storm rasade öfver den lilla staden, öfver de mörka Taunusbergen, öfver de upplysta trädgårdarne, hvilka voro öfvergifna af sina vanliga gäster, och alldeles likgiltigt öfver de glänsande salarne, hvarest spelet, dansen, musiken, oskyldiga förströelser och demoniska ränker gingo deras vanliga gång. Den hven fram öfver der Harriet bodde, och brusade mot fönstren i det rum i hvilket hon satt i det fullkomligaste mörker så snart det ej upplystes af de täta ljusglimtarne från gatlyktan, som skakades af den häftiga stormen. Den ene timmen efter den andre hade hon setat der hela den lugna aftonen före stormen, och då mörkret föll på och ovädret bröt löst lade hon sin bleka kind mot fönsterrutan och satt der ännu. Dagen derefter låg ett tjockt lager af nedfallna löf på den skuggrika vägen, och solstrålarne banade sig väg genom grenarne långt mera obehindradt och glittrade på