Göteborgsposten – 22 april 1868, sida 1

fullkomligt lycklig. Hvad vädret var klart och vackert. Han stod med blottadt hufvud på verandan, som sträckte sig ut i trädgården och insöp med obeskriflig välbehag don milda lusten. Isans för intryck så mottagliga natur kastado med lätthet sorgen ifrån sig och grep efter njutningen. — Det är en så herrlig eftermiddag, min mor, sade han i det han inträdde; jag är säker på att du har njutit af din promenad, — Ja, det har jag, svarade hans mor; men luften tyckes mig likväl hafva blifvit något mera qvalmig, sedan jag kommit hem. Vi få visst oväder. — Åh nej, sade George obekymradt, och tillade derpå: skall jag läsa mitt sista kapitel för dig? Jag vill gerna skicka det med posten i afton. Det är ett roligt kapitel och handlar om den besynnerliga gamla bokhandlaren, om hvilken jag har berättat dig; han som nödvändigt sjelf ville vara sin egen bankir. — Ja, jag minnes det nog George. Hvad är det du ser på? Han hade tagit upp ett bref på bordet bredvid henne och undersökte noga utanskriften. Beundrar du handstilen? Det är ett bref från Clare Carruthers. — Ja så, sade George och lade ifrån sig brefvet för att gå ut efter sitt manuskript. Således var det hon som hade tillsändt honom mr Feltons bref? Ellen måtte ha bedt henne derom — måste hafva talat om honom — hafva omnämnt honom på ett eller annat sätt. Men hade hon gjort det på det sättet, att det kunde hafva upp