Göteborgsposten – 22 april 1868, sida 1

bland dessa. Med anledning häraf voro tvenne personer till i går uppkallade i polisen. Hos den ene hade vid ett besök tidigt i går morse af polisen anträffats 26 personer liggande i trenne rum med tillsammans omkr. 140 qvadratalnars golfyta, således 5 r2 qvadratalnar för hvarje person! På det andra stället lågo icke mindre än 39 personer i tvenne små rum. Flera andra dylika kyffen lära finnas. — Ärendet remitterades till hr förste stadsläkaren och skall åter förekomma om Thorsdag. Det torde emellertid ej behöfva påpekas, huru vådligt ett sådant förhållande måste vara för helsotillståndet, icke blott bland emigranterna sjelfva utan äfven i hela staden. Smittkopporna, en sjukdom som året om väl är gängse här och då och då skördar sina offer, ha på sista tiden antagit en allvarsammare karakter, hvilket föranledt Sundhetsnämnden att fästa allmänhetens uppmärksamhet på vigten af att ej försumma tillgripa det skyddsmedel mot sjukdomen, som vaccinationen erbjuder. Vi fästa i vår ordning uppmärksamheten vid det tillkännagisvande i ämnet från sagde myndighet hvilket återfinnes i annonsafdelningen. Fastigheteköp. De mycket omtalade och omskrifna Sundstedtska tomterna i hufvudstaden (på Norrmalm), såldes i Måndags på auktion å stadsauktionskammaren i Stockholm och inropades af handelsfirman Wilh. Röhss C:o härstädes för 170,000 rdr. Doc. Dietrichsons afskedsföreläsning i Måndags afton var i förhållande till de föregående blott fåtaligt besökt. Och dock var densamma utan tvifvel den intressantaste som hr D., så utmärkt i det mundtliga föredraget, här i staden hålli Änmet var sådant att det kunde inspirera en hvar, och ingen gång ha orden så hänförande trängt öfver den talangfulle föreläsarens läppar, ingen gång har han visat sig så djupt fattad af sin uppgift som nu. Tal. började med att erinra om, att då man ser ett snille inom konstens verld uppträda och blända med bela morgonsolens glans, så ha dock före detsamma gått män, hvilkas verksambet vi icke se, som trängt fram och stupat i breschen, på det att härföraren måtte vinna segern. Det gifves en historia om mensklighetens segrar hvilken upptecknas, en annan öfver dem som verlden glömmer, men hvilken är skrifven i himlen. Sålunda måste föremålet för denna framställning, Jacob Asmus Carstens, dö i breschen för att Thorvaldsen skulle segra. Född i Slesvig af föräldrar med små tillgångar, visade Carstens ingen håg för vanliga skolstudier. Men i stället hänfördes han så mycket mer af de konstföremål som mötte hans blick, och då man förehöll honom att han icke ville lära sig något yttrade han: Ja nog vill jag lära, blott man ville undervisa mig i att teckna och måla. Och så blef det slutligen afgjordt att man skulle skrifva till en tysk målare, för att få gossen i skola hos honom. Målaren svarade att gossen skulle få komma i hans skola och vara der i sju år, men de fyra första af dessa år skulle han borsta skor och kläder, sopa ateliern o. 8s. v. För gossens brinnande ifver föreföll detta ej svårt, ty deri låg intet vanhederligt, men då han hörde det sista vilkoret, att han äfven skulle stå bakpå lärarens vagn när denne reste ut, uppreste sig hans stolthet, han förklarade att ehuru han ville offra allt för att få lära sig måla, så ville han dock aldrig bli en annans slaf, och så förföll hela förslaget. Senare anlände en slägting till gården, och denne skulle skaffa gossen in i ett yrke. Hvad kan du? frågade han den unge Asmus. Jeg kan male, dlef svaret. Det passer fortrinligt, jeg kan skaffe Plads hos en Möller, yttrade slägtingen som af gossen måste upplysas om att det ej var fråga om att Åmale säd utan om att måla. Han blef sedan satt i vinhandel, och der skulle han vistas i 7 år. Man kan lätt tänka sig hvad hans konstnärsande under denna tid skulle lida, ty ehuru vinhandlarens yrke ingalunda är föraktligt, så torde det nästan vara lika omöjligt att göra en målare med snille till vinhandlare som att företaga motsatsen af denna operation. Efter fem år blef han dock underderrättad om att hans förmyndare ej egt rätt att tvinga honom till att ingå i ett yrke som han hatade — fem hela år hade således blifvit stulna från honom. Detta grep honom så djupt att han insjuknade i en häftig feber. Löst från vinhandeln kom han slutligen till Köpenhamn. Der gjorde han studier i oändlighet. Slutligen blef en skizz af honom föreställande Adam och Eva före syndafallet, bemärkt af en grefve Moltke, Denne beställde af Carstens en tafla efter skizzen. Då C. fullbordat arbetet, infann han sig på grefvens slott. Moltke hade stor middag och utkallad, mötes han af C. som presenterar sin tafla. Grefven ser på den och förklarar att han som har sådane mästerverk på sitt slott ej kan använda en sådan målning.Carstens stod förstenad, ty icke nog med förödmjukelsen, han hade äfven under tiden som han var sysselsatt med taflan måst försumma sina små förtjenster, och var nu alldeles blottställd. ÅJag måste dock ha betalt för min tasla, utbrast han slutligen. Grefven var oböjlig. Gif mig hur litet som helst, men fordra ej, att jag skall bära den hem igen, tillade den stackars ynglingen; men grefven hade redan vändt ryggen till och upprörd af harm kastade C. taflan efter honom i trappan. . a Slutligen blef C. intagen i målareakademien, något hvartill han för öfrigt just icke visat mycken lust.