Göteborgsposten – 21 april 1868, sida 2

Perczel hade i Mars månad d. å. i Pesth såsom ordf. för honvedföreningen kommit i förveckling med föreningens radikala utskott, hvilket tillhörde Kossuths ifriga anhängare, och höll af denna anledning på honvedarnes allmänna sammankomst ett tal till försvar för sig sjelf, hvilket väckte det största uppseende inom hela landet på grund af de häftiga angrepp han deri riktade mot Kossuth, hvilken ännu alltjemt var den lägre befolkningens afgud. Perczel sade, att Kossuth såsom minister och statsman visat sig svag och vacklande, och att det var hans skull, att upproret år 1849 slutade så olyckligt, emedan diktatorn i hvarje ögonblick af rent personliga skäl gaf befallning om förändringar i armåens öfverbefäl, hvilka åstadkommo en fullständig villervalla i operationerna. Han (Perczel) hade ännu stridt med som menig honved (ungersk trivillig) vid Temesvar, då Kossuth redan fegt öfvergifvit landet. I Widdin hade han såsom flykting sammanträffat med Kossutb, hvilken bedt honom om förlåtelse för de honom tillfogade kränkningarne; i Schumla hade Perczel blifvit utnämnd till ledare öfver emigrationen, men Kossuth hade trängt sig fram och sjelf utnämnt sig till guvernör, en värdighet som han bibehållit under de 18 år, han tillbragte som flykting i utlandet. Kossuth hade mottagit många millioner, men utan att dermed uträtta det ringaste, fortfor Perczel. Från Turkiet begaf han sig till Italien; från Italien flyktade han till Amerika, der han lät bygga fartyg, gjuta kanoner, köpa vapen, kort sagdt, betedde sig så som om han oförtöfvadt tänkte återeröfra Ungern. Det slutliga resultatet var emellertid, att Kossuth under det antagna namnet Schmidt plötsligt försvann från Amerika och åter dök upp i England, der han i tio år förhöll sig stilla, utan att uträtta någonting alls till Ungerns gagn. Han sökte att genom de förunderligaste påståenden vilseleda engelsmännens omdöme; bl. a. påstod han, att han år 1849 mycket väl kunde ha ödelagt hela den österrikiska monarkien, men att han af ren högsinthet frälsat densamma. Till slut blef han likval i England ansedd såsom en person, som skräflar. År 1866, då kriget mellan Österrike och Preussen-Italien pågick och den ungerska emigrationen väntade sig en allmän omhvälfning i hela Europa, hade Kossuth återigen fått 5 mill. fres (af hvem:). men bortslösat denna summa till ingen nytta. En sådan person som denne Kossuth var icke berättigad att angripa och håna Ungerns främsta patriot, Franz Deak! Med dessa ord afslöt general Perczel aitt tal, hvilket väckte en obeskriflig sensation bland åhörarne och flera gånger afbröts genom rop och protester. Vid omröstningen segrade emellertid Perczel med 500 röster mot 40, och följande dag var han föremål för de mest smickrande hyllningar i Pest. Uppmuntrad häraf, företog Perczel en resa genom det vestliga och sydvestliga Ungern i den öppet uttalade afsigten att öppna befolkningens ögon för Kossuths uselhet och göra slut på det radikala partiets agitationer i Kossuths namn. Generalen började sin resa med att besöka Stuhlweissenburg, den radikale deputeraden och agitatorn Madarazs högqvarter, hvilken står i personlig förbindelse med Kossuth och säges från honom mottaga direkta besallningar. Madaraz hade förberedt en motdemonstration, men den misslyckades fullständigt, i det Perczel blef på bangården mottagen med jubel af en stor menniskomassa och höll ett tal af liknande innehåll med det i Pest. På ett offentligt möte, som egde rum dagen efter, sökte det radikala partiet yttra sin ovilja genom bullersamma demonstrationer, men det blef alldeles öfverröstadt, och Madaraz sjelf mottogs med så starka yttringar af misshag, att han måste draga sig tillbaka. Samma lyckliga resultat uppnådde Perczel i Vesprien och annorstädes. Det är naturligt, att hela Ungern nu sysselsätter sig med tvisten mellan Perczel och Kossuth, och vänder sig opinionens gunst mer och mer ifrån den senare, äfven derför att han fortfarande bekämpar försoningen mellan Ungern och Österrike. Till Ungern anlända stora arbetaremassor från Italien, hvilka försändas till Arad, för att deltaga i der pågående jernvägsarbeten. Flera sådana arbetaretåg hafva redan förut dit anländt, och från Venetien torde inalles 30,000 arbetare komma att bli sysselsatta derstädes. Från Polen höres en ganska giltig anmärkning. I Rumeniens dep. kammare hade neml. väckts ett förslag, hvilket hade tör ändamål att stifta en mot judarne derstädes högst fientlig lag. Öfverallt i det bildade Europa har man af denna anledning kommit i liflig rörelse, och man har tillochmed lyckats förmå flera makter att hos rumeniska regeringen göra framställningar mot denna lag.