Göteborgsposten – 21 april 1868, sida 2

Skulle hon säga ja och låta det vara gjordt dermed? Skulle hon låta händelserna gå sin oundvikliga gång genom att gifva efter för den moraliska och fysiska trötthet, som mer och mer smög sig öfver henne? Skulle hon skaffa sig ännu ett skäl som hon kunde begagna vid en upprepad uppmaning till sin man om den flykt, hvari hon såg den enda utsigt till räddning, genom att sätta sig i stånd att säga honom, att det hade kommit till en brytning mellan henne och Dallas och att hon icke mera förmådde att leda honom? Frestelsen var stark, men den försigtighet, som blifvit henne en vana, en instinkt hos henne, höll henne tillbaka. Ännu icke, tänkte hon; det kan blifva mitt nästa steg. George upprepade sin fråga : — Är det er mening att ni önskar blifva mig qvitt? — Nej, svarade hon, nej det är det icke, George. Jag öfverdref endast hvad jag begär af er att ni skall rätta er efter er stjuffars billiga önskningar. Han har varit ädelmodig emot er, var ni nu rättvis emot honom. — Det skall jag, sade George med värma. Jag skulle önska att veta hur långt hans nya välvilja mot mig skall sträcka sig. Jag skulle vilja veta — han hejdade sig; Clare Carruthers namn sväfvade på läpparne; i nästa ögonblick skulle han hafva talat till Harriet om henne; han skulle hafva talat till henne om den med hopp blandade sjelfförebråelse, som dagligen växte och trifdes i hans sangviniska naturs beslägtade jordmån, skulle hafva genomborrat Harriets hjerta genom att tala till henne om en ny sorg, ett nytt samvetsagg genom att tala till henne om ett annat ungt oskyldigt lif, som var inveckladt-i det åskvä