Göteborgsposten – 21 april 1868, sida 2

————————5 der som var i begrepp att bryta ut, och hvars hotande förebud redan ljödo i luften. Men det skulle ej ske, Clare Carruthers namn skulle aldrig blifva uttaladt för Harriet af George. Hon hade påtagligen icke hört hans sista ord; hennes uppmärksamhet hade blifvit förslappad, hon var mycket trött. — Jag måste gå hem sade hon plötsligt. Vi äro straxt vid er mors boning. Ni gör bäst i att nu gå in till henne; hon är utan tvifvel hemkommen från sin promenad. — Låt mig följa er hem, sade George; affärda mig ej på detta sätt. — Nej, nej, sade hon hastigt, låt mig denna gång hafva min vilja. I morgon kan ni komma till mig och underrätta mig om edra planer. Hon stannade och utsträckte sin hand så bestämdt för att taga afsked att han ej hade annat val än att lemna henne. De skiljdes åt på den skuggrika vägen straxt vid trädgärdsporten till mr Carruthers hus. Medan Harriet aflägsnade sig med sin vanliga raska gån mycket sorgset efter henne. — Hon har blifvit fruktansvärdt förändrad, sade han; jag vet mig aldrig hafva sett någonting dermed jemförligt. Hon kunde knappast hafva förändrat sig mera på tjugu år än hon har förändrat sig sedan jag reste till Amsterdam. g, såg George (Forts.)