Göteborgsposten – 20 april 1868, sida 1

stadens offentliga platser, inviterade hvarandra till middag till följande dag, eller till en segeltur på golfen 8 dagar senare. Och likväl förestod denna dag, d. 24 Augusti år 79, en händelse som jemte Jerusalems förstörelse, hvilken med nio års mellanrum äfven vid denna tidpunkt inträffade, var en af de förfärligaste kastastrofer som någonsin öfvergått ett menniskosamhälle. Det var denna kastastrof som hr D. under Lördagens föreläsning skildrade. De skriftställare som beskrifvit denna naturrevolution äro Dio Cassius och Plinius d. y. Vesuvius hade blifvit betraktad som en utbränd vulkan, och man anade ingenting, då kl. 1 midd. nämnde dag en rökpelare liknande en jättelik pinie sköt upp ur berget. Folket förskräcktes och ropade att giganterna återuppstått och att verldens undergång vore nära. Bergets sida sprängdes med en fruktansvärd knall; dagea gjordes af de utträngande rökskyarne till natt, och då solen på tredje dagen åter började skina voro fem af de herrliga städerna i denna bygd försvunna. Hvad som under dessa dagar tilldragit sig, alla de dödsqval, all den förfäran som under det becksvarta mörkret herrskat, kan knappast fattas af fantasien, mycket mindre skildras. Den utförligaste beskrifning man har öfver olyckan är at Plinius d. y., som i 2:ne bref till historieskrifvaren Tacitus skildrar dels huru hans onkel Plinius d. ä. vid katastrofen i Pompeji föll ett offer för sin forskningsifver, dels den erfarenhet han sjelf haft i staden Micenum på andra sidan golfen, der han jemte sin moder uppehöll sig då utbrottet skedde. Tillochmed i Micenum flydde befolkningen allmänt, äfven der förvandlades dagen af rökskyarne till ogenomtränglig natt, och jordstötarne voro så starka att vagnar, mot hvilkas hjul man dock lagt stenar, kastades fram och åter. Öfverallt på vägarne hördes qvinnornas klagoskri. Männerna beklagade än sitt eget öde, än sina närmastes, och många önskade sig döden just af öfverväldigande fruktan för döden. Då farorna voro så stora vid Micenum, som dock blef skonadt, kan man lätt tänka sig, hvilken jemmer och förfäran som voro rådande på skådeplatserna för ödeläggelsen. Pompeji egentliga ödeläggelse inträffade den andra dagen efter utbrottet. En nordlig vind hade då börjat blåsa som förde askmolnen öfver den olyckliga staden. Dessa moln fördes för öfrigt så långt som å ena sidan till Rom och å den andra, så otroligt det låter, ända till Egypten och Syrien. Man gissar att 4 å 500 personer skulle ha omkommit vid katastrofen, men antalet är troligen större. Att äfven starka jordskalf egt rum finner man af att skeletter anträffats under nedrasade murar och kolonner. Mesta lifvet synes ha rådt i Isistemplet. Man finner. der, såsom förut nämnts, en prest som varit inbegripen i sin måltid, en annan som söker att hugga igenom väggen med en yxa och slutligen, utanför på forum triangulare en tredje prest, som röfvat tempelskatten men dukat under för askan. Pompeji blef således ödelagt, men för efterverlden har det blifvit bevaradt. Den framställning tal. har gjort fordrade dock att åhörarne lyssnat till densamma med en lefvande fantasi, och tal. hoppades att detta varit fallet. Hr D. afslutade derefter sin anmärkningsvärda föreläsningsserie med en tacksägelse till sitt auditorium. Nya Teatern. Det tycktes nästan som om den ganska talrika publik, hvilken i Lördags samlats i denna teaters salong velat ge en ny illustration till den gamla satsenman värderar icke hvad man har, förrän man är på väg att förlora det. Vi kunna nemligen icke erinra oss att bifallet någon opera-afton varit så lifligt som då, och vi kunna äfven tillägga så välförtjent. I Ta Traviata öfverträffade m:ll Calisto sig sjelf och ryckte med sig både sina medspelande och publiken. Efter 4:de aktens slut inropades hon tvenne gånger under en verklig bifallsstorm och den omtyckta artisten blet äfven delaktig af den vackra hyllning, som innebäres i blomsterkastning Publikens gynnsamma stämning bibehöll sig äfven under representationens andra afdelning. Hr Faccios melodiösa preludium Sul Baltico, anslog mycket. Mill Bennati fick sjunga serenaden af Gounod da capo och qvintetten ur Verdis Un ballo in maschera, i vårt tycke det bästa ensemble-nummer sällskapet pre