Göteborgsposten – 18 april 1868, sida 1

våra sinnen, ännu en gång som nu blifva Vå rens bästa och älskligaste budbärare! Den nya exercislokalen, hvari den sista af de båda konserterna hölls, visade sig vara ett temligen godt musikrum, medan man på samma gång kom till full klarhet af huru många personer denna lokal kan inrymma. Antalet af försålda biljetter öfversteg icke 1,500. Den plats som musikestraden upptog, äfvensom Iden vid ifrågavarande konsert nåstan tomma läktaren, torde högst kunna beräknas inrymma 300 personer, hvadan 1,800 personer torde vara maximi-antalet, men då är också lokalen öfverfylld. Om belåtenheten hos den allmänhet som i Thorsdags samlats inom exercishusets murar var stor och allmän, så var missbelåtenheten icke mindre stor och allmän, då den stora folkvandringen från konserten skulle taga sin början. Icke nog med att platsen utanför huset är dyig och lerig, med undantag af en liten smal gångstig på hvilken man vid full dager väl kan balansera sig fram, men som deremot är hardt när omöjlig att upptäcka, då man från en upplyst sal träder ut i mörkan qväll, ty några marechaller funnos icke anbragta omkring byggnaden; men man var onpphörligt utsatt för att bli öfverkörd eller nertrampad af galopperande hästar. Det påstås, att bortåt 150 åkdon voro samlade utanför och omkring exercisbyggnaden. De vid stället posterade poliskonstaplarne gjorde allt sitt till för att upprätthålla ordningen och lyckades verkligen i sina bemödanden att hålla platsen framför ingången trafikabel både för åkande och gående, men i sjelfva det trånga passet, der vägen skär Gamla allöen voro hrr kuskar redan utom polisens myndighet och der bar det också af i galopp, till stor förskräckelse för de många fotvandrarne som måste passera samma väg. Man har förut med fog anmärkt ett liknande förhållande de afmar, då föreställningar gifvas på Nya Teatern. Framför teatern är allt, tack vare polisens närvaro, ordning och trygghet, vagn efter vagn kör fram och emottager i god ordning sin större eller mindre börda, men knappast är Rubicon-hamnkanalen passerad förrän jacta est alea, hvilket här fritt kan öfversättas med Åpiskrappet har träffat, och fålar, vagn, herrskap och kusk rusa i väg ötver Gamleportstorget, obekymrade om sotgängare finnas i vägen eller icke. Detta är ett oskick, som bör förebyggas, innan allvarsamma olyckor deraf blifva följden. Innan vi lemna exercishuset vilja vi fästa uppmärksamheten på den konsert, som i afton gifves derstädes al skarpskytte-musikkåren. Den nitiska och oförtrutna kåren och dess lika nitiske och oförtrutne ledare, direktör Alb. Lindstrand, ha så väl förstått att tillvinna sig allmänhetens bevågenhet, att de bäst rekommendera sig sjeltva. Men den stora allmänheten, folket, har icke förut haft tillfälle att få njuta af kårens prestationer annat än vid exerciser och utfärder, ty konserterna i Trädgårdsföreningen och å Lorensberg ha dock haft en viss förnäm prägel. Men i morgon annat slag, 25 öre torde hvar och en ha råd att kosta på sig och vi förutse också att denna den första Concert populaire härstädes skall röna den allmänna uppmuntran som ett sådant företag förtjenar. Å Nya Teatern afslutar Loriniska operasällskapet i afton sina föreställningar och Lannerska balettsällskapet följer i morgon exemplet. La Traviata, Verdis förnämsta arbete, har under veckan tvenne gånger gått öfver scenen. Uppförandet i sin helhet har lemnat åtskilligt öfrigt att önska, men länge torde det dröja innan vi få njuta af en så redbar sång, ett så godt spel som det m:ll Calisto utvecklar i Violettas parti, ja vi tro oss nästan kunna påstå att de i 2:a och 4:de akterna närma sig fulländning. M:ll Cari sjunger Gastons parti, ursprungligen ett tenorparti, och har i I:sta aktens måltidsscen inlagt Orsinos bekanta dryckesvisa ur Lucrezia Borgia, den hon föredrager med ett lif och en friskhet som elektrisera åhöraren. Hr Bentami, Alfredo, har icke studerat sig tillräckligt in i partiet och var derföre vid första representationen till mehn både för sina medspelande, orkestern och publiken. Vid den andra hade han deremot betydligt repat sig och hans sällsynt vackra stämma kom der med några få detoneringssynder till sin fulla rätt. Icke så med hr Pantaleons som båda gångerna konseqvent detonerat på ett sätt att man understundom varit frestad att stoppa fingrarne i öronen. Skada att en så vacker stämma cke skall kunna tvingas att följa harmoniens eviga, aldrig ostraffadt kränkta lasar! Hr Cornagos stämma tog sig icke illa it i 3:dje och 4:de aktens ensemble-nummer, lock torde hans apparition mindre lämpa sig ör återgifvandet af en fransk ädling, strålanje af skönhet och bebag. Som den gamle äkaren tog han sig då bättre ut, ehuru hans naskering i likhet med den öfriga operaperonalens i allmänhet och hr Pantaleonis isynerhet skulle kommit en Lagerqvist att med