Göteborgsposten – 17 april 1868, sida 1

Ännu en gång Ophelia-Nilsson. Som ett motstycke till den nog kalla och skoningslösa, ehuru i öfrigt talangfullt skrifna kritik, som N. D. A:s pariser-korrespondent Juvenalis för kort tid sedan underkastat Kristina Nilsson som dramatisk sångerska i allmänhet och som Ophelia i Ambroise Thomas nya opera Hamlet isynnerhet, meddela vi här nedan följande utdrag ur en korrespondens från Paris till en utländsk tidning, behandlande samma ämne. Om hennes apparition i den berömda vansinnighetsscenen i 4:de akten yttrar korrespondenten följande: 4I detta ögonblick, då m:ll Nilsson till röst, hällning, åtbörder, väsende och anda så fullkomligt inkarnerat sig i operans Ophelia, införde hon på denna ofantliga scen, vand vid styrkan, det storartade och vetenskapliga, för första gången denna oemotståndliga och gudomliga egenskap, som benämnes Cle charme; hon var Ophelia, d. v. a. det barnsliga behaget, det förälskade drömmeriet, den heliga olyckan, poesien sjelf, det fridlysta vanvettet, det på en gång oblidkeliga och ljufva olycksodet; och loåerna, orkesterplatsorna, amfiteatern, gallerierna förenade sig i en hänförelse, hvilken man ej på operan skall glömma, i ett ofantligt lefve för att holsa la Nilsson som Cla diva de Paris och för att inviga henne till publikens älskade gunstling Det fanns ej mera något återhåll: qvinnorna, som sonast förlora sin lugna och tillbakadragna hållning, kastade sina buketter, och de af dessa, som ej kunde hinna fram till scenen, fördes från hand till hand liksom ämbaren i en kedja vid eldsvädor, för att slutligen stanna vid hennes fötter. Äfven de mest orubbliga applåderade sönder sina handskar, Hvad som förefaller mig rörande är icke framgången, utan det ömma, det djupt kända, det rena i detta bifall. Ophelia blef denna afton fullkomligt adopterad af operan och klubbarne, hvilka sedan lång tid, musikaliskt taladt, stodo på Storbertiginnans af Gerolstein ståndpunkt, ty dessa klubbherrar ha en stor andel i den framgång, som vuunits af m:ll Schneider, hvilken för öfrigt har en mycket stor talang. Ophelia är skandinav och m:ll Nilsson är af Ophelias stam. Hon har Ophelias och ShakspearoLs poesi i blodet. En sinnrik person, mycke: hemma i teatersaker, M. Vizentini, har i en bok från i går, kallad: Detritre la toile, tecknat ett litet porträtt af henne, som man allt hädanefter skall kalla Ophelia. Detta porträtt vill jag här ätergifva: En utvald natur, en anmärkningsvärd företeelge som hon är, döljer hon under ett svagt och etheriskt yttre en stor viljekraft och nästan manlig ihärdighet. Hvad hon vill utföra, det utför hon; hennes skicklighet är otrolig, hennes arbete oaflåtligt. Begåfvad med den egendomliga skönhet som är Skandinaviens döttrar egen, ljust blond med en nästan hvitaktig färgton, eger hon i hela sin person ett trånande behag, en beslöjad tjusningskraft. Vid första anblicken, då bon framträder, är hennes anlete outgrundligt och utvisar marmorens lugn; men då hon lifvas, skådar man en egendomlig blandning af melankoliskt uttryck, af kysk resignation, af hänfordt drommeri och framför allt af oemotståndlig sympati. Ännu ext ögonblick, och man skulle fråga: Ämnar hon sjungs, oller skall hon försvinna i den sky som förde hennhit till jorden? Hon sjunger med en utsökt känsla, en förvånande klarhet, en jemn, böjlig och omfångsrik röst. I hennes sång återfinner man hela karakteren af hennes skönhet. Det är en nordens sång! En sång ljuf som hafsbrisen, genomträngande som himmelens ljus. Undorstundom ler hon, men hennes leende är sorgset; understundom skrattar hon äfven, men under toner som ega en så bitter skärpa, at! man dervid känner sig få svindel. Och nu höjer sig hennes röst djerf och fast mot luftiga regioner. Det är kanariefågelns staccati, kristallklara ljud som skulle göra alla silfverklockor i universum förtviflade. Och sedan, då hon värdigas att åter nedstiga till jorden och drilla som en vanlig sångerska, ligger det dock i dessa drillar jag vet icke hvilken hänförelse mot det oändliga, jag vet icke hvilken suknad öfver att ha återvändt från en etherisk tillvaro, der hon fann sig så väl. Detta är mycket väl sagdt, och jag försöker ej att retouchera porträttet. Så tala ett par af de franska entusiasterna, som kunna räknas i tusental. Hvem skola vi tro? Dem, eller en person som användt sin betydliga skriftställaretalang, för att kunna säga dess bittrare saker om sin unga landsmaninna, hvars växande rykte vi alltjemt med glada och hoppfulla blickar följt. Från Riksdagen. Statsutskottet har afgifvit dels utlåtande i anledning af riksdagens år 1867 församlade revisorers berättelse, angående verkställd granskning at de under kommerskollegii förvaltning ställda tonder och medel, dels memorial om anvisande af uti 63 S regeringsformen föreskritna kreditsummor, hvilka utskottet föreslagit till samma belopp, som för närvarande äro i sådant hänseende anvisade, eller det större kriditivet till 3,000,000 i rdr och det mindre till 1,500,000 rdr. ttee———e———————————————— t—e——-pe-eo—o—-AOE —