Göteborgsposten – 17 april 1868, sida 1

beredd på det, liksom jag under en tid varit beredd på allt annat ondt. Det är fåfängt som ni förebrår mig, Stewart. Jag är höjd öfver förebråelser från er. Jag är en så dålig qvinna — ifall definitionen på det goda och dåliga är sann — som någonsin lefde på jorden; men jag har varit och jag är för er hvad ingen god qvinna skulle vara — och illa belönar ni mig derför. Det ligger intet hot i mina ord — inga hotelser komma från mig, ej heller skulle de gagna till något — men er falskhet mot mig medför sitt eget straff. Förakta mitt råd, vänd döförat till för de ord som förestafvas af en kärlek sådan endast en förtappad qvinna som jag, utan hopp eller tro på något i himlen och med endast ett hopp och en tro på jorden, kan känna — men bäfva för slutet. Han steg fram och skulle tala, men hon sträckte ut sin hand och hejdade honom. — Ej nu. Säg ingenting till mig, fråga mig ej något nu. Uttala ej ord som jag måste bli dömd att för erigt minnas. Haf så mycket förbarmande med mig för det förflutnas och för det närvarandes skull. Förderfvet hänger öfver oss; om ni vill kan ni undgå det; men dertill finnes blott en utväg. Hon hade närmat sig till dörren under det hon uttalade de sista orden. I nästa ögonblick hade hon lemnat honom. Den sinnesrörelse som bemäktigat sig honom då han gjorde föregående dagens upptäckt glömdes nästan i deu bestörtning hvarmed Harriets ord uppfyllde honom. Han erfor en mycket obehaglig känsla, något värre än blygsel.