Göteborgsposten – 16 april 1868, sida 2

farenheten lär det, att det finnes kombinationer af omständigheter, i hvilka de vise kunna läsa tecken som ej missleda. Här just ett sådant såll. Den första motgången var Georgeis återkomst; den efterföljdes af hans onkels ankomst; den sista var denna förskräckliga upptäckt. Stewart, låt oss bli varnade och visa i tid; låt oss återvända till England genast — i morgon. Jag förmodar att ni skall finna utvägar att få veta innehållet af mr Foltons samtal med denna lady, som kände hans son så väl. Om ingen upptäckt blir gjord, så låtom oss betrakta det som en ytterligare vink af lyckan och afresa. — Huru! utbrast Routh. Ni återkommer till denna ide, ehuru allt hvad jag sagt gått ut på att öfvertyga er om att vi ej få förlora Dallas ur sigte? — Ni har från början orätt. Dallas måste bära misstankarne. Jag talar ej i hans intresse, utan i ert — i mitt. Låt upptäckten ske när som helst, men låt oss i alla händelser vara borta. Vi ha penningar nu, Stewart — åtminstone äro vi ej så fattiga att vi ej kunna skaffa oss en ställning i ett främmande land — att vi ej kunna börja ett nytt lif. Har jag någonsin gifvit er ett dåligt råd, Stewart? Nej, visserligen icke. Under hela den långa tid ni varit mitt allt, har jag aldrig talat förgäfves. Jag kunde åberopa min naturliga svaghet och rädsla såsom qvinna, jag kunde föregifva att jag ej är stark nog för det värf ni ålägger mig; men jag gör intetdera. (Forts.)